Till bearbetningen hör ofta att minnas det som varit, jämföra nuet med det förgångna och att sörja över förändringen eller de känslor av övergivenhet som sjukdomen för med sig. Man kan vara irriterad och vilja vara ensam. Men så småningom börjar man ändå bli redo att möta sjukdomens dimensioner och den förändrade livssituationen.
Bra och dåliga dagar.
Under bearbetningsfasen kan koncentrationsförmågan vara dålig, minnet kan vara osammanhängande och det är svårt att tänka på framtiden. Man kan redan i bearbetningsfasen vilja ha mer information om sjukdomen och dess behandlingsmöjligheter. Man kan upptäcka att man i själva verket inte kommer ihåg vad som diskuterades hos läkaren eller man blir osäker på vilka anvisningar man fick. Då kan man ta kontakt med läkaren eller kliniken och be att få instruktionerna på nytt, skriftligt.
I bearbetningsfasen identifierar människan de förändringar som krisen medfört och börjar ofta undra över sin egen identitet, sina övertygelser och föreställningar. Tankarna börjar röra sig kring annat än det som hänt, men man orkar inte ännu tänka på framtiden. Människan förbereder sig ändå på att ta riktning mot framtiden.