Vanligtvis uppträder en långsamt progressiv nedsatt rörelseförmåga, ataxi och areflexi, dvs. avsaknad av reflexer, i puberteten eller i ung vuxen ålder. Vanligtvis börjar man använda rullstol 10–15 år efter att sjukdomen har börjat. Hos ungefär en femtedel av patienterna utvecklas sjukdomen före 5 års ålder. Sjukdomen är också förknippad med symtom utanför nervsystemet (hjärta, bukspottkörtel).
Friedreichs ataxi
Liksom progressiv ataxi kännetecknas FA av en omfattande nedsatt motorik och talstörning (dysartri). Sensorisk axonal neuropati, med fokus på sensoriska nervfibrer, och associerad fotdeformitet av pes cavus-typ och skolios uppträder när sjukdomen fortskrider. Nystagmus, eller ögondarrning, är ett vanligt symtom. Förtvining av synnerven utvecklas hos vissa patienter med åldern, liksom försämrad hörsel. Sjukdomen är inte förknippad med demens, men neuropsykologiska uppföljningsundersöknignar visar ett brett spektrum av specifika svårigheter, särskilt relaterade till funktionsstörningar i den prefrontala cortexen (frontalloben) till följd av störningar i förbindelserna mellan lillhjärnan och frontalloben. Trots sina specifika svårigheter klarar sig många personer med FA bra i akademiska studier och yrken. När sjukdomen fortskrider visar magnetundersökningar förtvining, dvs. atrofi i lillhjärnan, hjärnstammen och ryggmärgens sensoriska banor.
FA kännetecknas även av icke-neurologiska manifestationer som kardiomyopati och diabetes. Kardiomyopati förekommer ofta redan hos unga patienter, medan diabetes är ett av de sena symtomen på sjukdomen. Det har gjorts och görs fortfarande behandlingsförsök mot FA, men än så länge finns det ingen botande behandling, och behandlingen av kardiomyopati och diabetes är symtomatisk.
FA nedärvs autosomalt recessivt. Sjukdomen orsakas av mutationer i frataxingenen (FXN). Ungefär 96 procent av patienterna har en instabil trebasig (GAA: guanin-adenin-adenin) upprepningssekvens som förlängs i det första intronet (genens icke-kodande område) på båda kromosomerna. Resten av patienterna har en förlängd upprepningssekvens i en allel och en punktmutation eller stor deletion av FXN-genen i en annan allel. Sjukdomsassocierade förlängningar av upprepningssekvensen varierar vanligtvis mellan 66 och 1300 GAA-upprepningssekvenser. FXN är ett protein i mitokondriens matris, kärndelen, som spelar en viktig roll i regleringen av mitokondriens andningskedja. Som ett resultat av FXN-störningen observeras järnackumulering i mitokondrier och oxidativ stressökning i celler, vilket leder till cellskador. Den detaljerade cellulära mekanismen/processen som orsakar nervcellsskador vid FA är dock för närvarande inte exakt känd. FA kan också klassificeras som en s.k. mitokondriell ataxi.
FA är den vanligaste ataxin i västvärlden. Förekomsten varierar mellan 1:20 000 och 1:72 500. Den påträffas ofta i Frankrike, Spanien och Irland. Sjukdomen är mindre vanlig i de nordiska länderna och mycket sällsynt i Finland.
Om diagnostiseringen:
Klinisk sjukdomsbild: sensorisk ataxi, dvs. fumliga rörelser, dysartri, muskelsvaghet, avsaknad av reflexer. Patienterna kan ha neurofysiologiska (ENMG) tecken på en sensorisk nervfiberskada, dvs. sensorisk axonal neuropati. Sjukdomsdiagnosen bekräftas genom en genetisk undersökning av ett blodprov.
Vetenskaplig forskning:Flera projekt i Europa, information finns bland annat på följande webbplatser:
Symtom
Liksom progressiv ataxi kännetecknas FA av en omfattande nedsatt motorik och talstörning (dysartri). Sensorisk axonal neuropati, med fokus på sensoriska nervfibrer, och associerad fotdeformitet av pes cavus-typ och skolios uppträder när sjukdomen fortskrider. Nystagmus, eller ögondarrning, är ett vanligt symtom. Förtvining av synnerven utvecklas hos vissa patienter med åldern, liksom försämrad hörsel. Sjukdomen är inte förknippad med demens, men neuropsykologiska uppföljningsundersöknignar visar ett brett spektrum av specifika svårigheter, särskilt relaterade till funktionsstörningar i den prefrontala cortexen (frontalloben) till följd av störningar i förbindelserna mellan lillhjärnan och frontalloben. Trots sina specifika svårigheter klarar sig många personer med FA bra i akademiska studier och yrken. När sjukdomen fortskrider visar magnetundersökningar förtvining, dvs. atrofi i lillhjärnan, hjärnstammen och ryggmärgens sensoriska banor.
FA kännetecknas även av icke-neurologiska manifestationer som kardiomyopati och diabetes. Kardiomyopati förekommer ofta redan hos unga patienter, medan diabetes är ett av de sena symtomen på sjukdomen. Det har gjorts och görs fortfarande behandlingsförsök mot FA, men än så länge finns det ingen botande behandling, och behandlingen av kardiomyopati och diabetes är symtomatisk.
Ärftlighet
FA nedärvs autosomalt recessivt. Sjukdomen orsakas av mutationer i frataxingenen (FXN). Ungefär 96 procent av patienterna har en instabil trebasig (GAA: guanin-adenin-adenin) upprepningssekvens som förlängs i det första intronet (genens icke-kodande område) på båda kromosomerna. Resten av patienterna har en förlängd upprepningssekvens i en allel och en punktmutation eller stor deletion av FXN-genen i en annan allel. Sjukdomsassocierade förlängningar av upprepningssekvensen varierar vanligtvis mellan 66 och 1300 GAA-upprepningssekvenser. FXN är ett protein i mitokondriens matris, kärndelen, som spelar en viktig roll i regleringen av mitokondriens andningskedja. Som ett resultat av FXN-störningen observeras järnackumulering i mitokondrier och oxidativ stressökning i celler, vilket leder till cellskador. Den detaljerade cellulära mekanismen/processen som orsakar nervcellsskador vid FA är dock för närvarande inte exakt känd. FA kan också klassificeras som en s.k. mitokondriell ataxi.
Prevalens
FA är den vanligaste ataxin i västvärlden. Förekomsten varierar mellan 1:20 000 och 1:72 500. Den påträffas ofta i Frankrike, Spanien och Irland. Sjukdomen är mindre vanlig i de nordiska länderna och mycket sällsynt i Finland.
Diagnostisering och vetenskaplig forskning
Om diagnostiseringen:
Klinisk sjukdomsbild: sensorisk ataxi, dvs. fumliga rörelser, dysartri, muskelsvaghet, avsaknad av reflexer. Patienterna kan ha neurofysiologiska (ENMG) tecken på en sensorisk nervfiberskada, dvs. sensorisk axonal neuropati. Sjukdomsdiagnosen bekräftas genom en genetisk undersökning av ett blodprov.
Vetenskaplig forskning:Flera projekt i Europa, information finns bland annat på följande webbplatser: