Anfallsmässig klumpighet – störningar i balansen, dvs. ataxier. Symtomen uppträder ofta redan i barndomen, senast hos unga vuxna. Åtta EA-sjukdomar har hittills beskrivits, EA1–EA8, varav de mest kända är EA1 och EA2. EA-sjukdomarna är så kallade jonkanalssjukdomar och deras symtom orsakas av en förändrad funktion av dessa kanaler. Dessa jonkanaler finns på cellmembranen, särskilt i nervcellerna i lillhjärnan (Purkinje-cellerna), och genom dem passerar joner som kalium (K) och kalcium (Ca), som är viktiga för cellens funktion, in och ut ur cellen. Ett obalanserat jonbyte leder till störningar i cellens elektriska funktion och förändringar i cellfunktionen. Indirekt kan neurotransmittorn GABA öka och dämpa bildandet av nervcellsimpulsen. Detta leder till onormala förändringar och ökad irritabilitet eller dämpning, särskilt i nervceller och ibland i muskler.
Episodisk ataxi
EA1 är en följd av en funktionsstörning i genen för en spänningsstyrd kaliumkanal (Kv1.1, KCNA1), särskilt i Purkinje-cellerna i lillhjärnans bark. Sjukdomen uppträder redan i tidig barndom som korta episoder av ataxi (balansstörning + talsvårigheter) som varar från sekunder till minuter, med myokymi (muskelryckningar) däremellan. Man kan ha flera anfall under samma dag och även längre sammanhängande anfallsperioder har beskrivits. Emotionell och fysisk stress kan vara utlösande faktorer, liksom skräck och plötsliga rörelser. Neuromyotoni och muskelstelhet är också vanliga symtom vid EA1. Ungefär en femtedel av patienterna utvecklar senare permanenta klumpighetssymtom.
EA2 orsakas av en funktionsstörning i genen för en spänningsstyrd kalciumkanal (Cav2.1, CACNA1A). Sjukdomen uppträder vanligtvis i tidig barndom, men de första symtomen kan också uppträda först i vuxen ålder. Typiska symtom är återkommande perioder av ataxi i samband med svårigheter att tala som varar i timmar. Nystagmus förekommer mellan anfallen. Vissa patienter har generaliserad svaghet och yrsel i varierande grad. Sjukdomen kan vara förknippad med dubbelseende, tinnitus (ringande öron), epileptiska anfall, migrän, dystoni och inlärningssvårigheter. Hos vissa patienter kan ataxi-symtomen föregås av paroxysmal tonic upgaze-syndrom hos spädbarn. Precis som EA1 kan EA2 utlösas av motion och fysisk eller psykisk stress. Med åldern utvecklar vissa patienter atrofi i lillhjärnan och permanent ataxi och dysartri. EA2 behandlas med acetazolamid, som sänker pH-värdet i det arteriella blodet (ökar surheten) och därmed balanserar jonkanalernas funktion. Ett annat läkemedelsalternativ har varit aminopyridin (en icke-selektiv kaliumkanalblockerare).
EA-sjukdomarna är autosomalt dominant nedärvda sjukdomar. Sjukdomens penetrans, dvs. hur ofta en person med en genetisk defekt får symtom, varierar inom familjer och mellan generationer. EA1 orsakas av punktmutationer i KCNA1-genen, av vilka minst 30 är kända. EA2 orsakas av punktmutationer i CACNA1A-genen, av vilka minst 60 är kända.
EA-sjukdomarna är sällsynta sjukdomar i hela världen, med en uppskattad förekomst på <1:100 000
Diagnostiska verktyg som används för att diagnostisera sjukdomen: släktanamnes, identifiering av den kliniska sjukdomsbilden och, på grundval av detta, undersökning av den genetiska defekten i ett blodprov för att bekräfta diagnosen (NGS – dvs. nya generationens genpaneler - eller exomsekvensering, dvs. utredning av den genetiska koden för den proteinkodande delen av en gen).
I EA1 kan en ENMG-undersökning också användas för att konstatera myokymi och neuromyotoni.
För mer information, besök Orphanet-webbplatsen och sök på "Episodic ataxia":
Symtombild
EA1 är en följd av en funktionsstörning i genen för en spänningsstyrd kaliumkanal (Kv1.1, KCNA1), särskilt i Purkinje-cellerna i lillhjärnans bark. Sjukdomen uppträder redan i tidig barndom som korta episoder av ataxi (balansstörning + talsvårigheter) som varar från sekunder till minuter, med myokymi (muskelryckningar) däremellan. Man kan ha flera anfall under samma dag och även längre sammanhängande anfallsperioder har beskrivits. Emotionell och fysisk stress kan vara utlösande faktorer, liksom skräck och plötsliga rörelser. Neuromyotoni och muskelstelhet är också vanliga symtom vid EA1. Ungefär en femtedel av patienterna utvecklar senare permanenta klumpighetssymtom.
EA2 orsakas av en funktionsstörning i genen för en spänningsstyrd kalciumkanal (Cav2.1, CACNA1A). Sjukdomen uppträder vanligtvis i tidig barndom, men de första symtomen kan också uppträda först i vuxen ålder. Typiska symtom är återkommande perioder av ataxi i samband med svårigheter att tala som varar i timmar. Nystagmus förekommer mellan anfallen. Vissa patienter har generaliserad svaghet och yrsel i varierande grad. Sjukdomen kan vara förknippad med dubbelseende, tinnitus (ringande öron), epileptiska anfall, migrän, dystoni och inlärningssvårigheter. Hos vissa patienter kan ataxi-symtomen föregås av paroxysmal tonic upgaze-syndrom hos spädbarn. Precis som EA1 kan EA2 utlösas av motion och fysisk eller psykisk stress. Med åldern utvecklar vissa patienter atrofi i lillhjärnan och permanent ataxi och dysartri. EA2 behandlas med acetazolamid, som sänker pH-värdet i det arteriella blodet (ökar surheten) och därmed balanserar jonkanalernas funktion. Ett annat läkemedelsalternativ har varit aminopyridin (en icke-selektiv kaliumkanalblockerare).
Ärftlighet
EA-sjukdomarna är autosomalt dominant nedärvda sjukdomar. Sjukdomens penetrans, dvs. hur ofta en person med en genetisk defekt får symtom, varierar inom familjer och mellan generationer. EA1 orsakas av punktmutationer i KCNA1-genen, av vilka minst 30 är kända. EA2 orsakas av punktmutationer i CACNA1A-genen, av vilka minst 60 är kända.
Prevalens
EA-sjukdomarna är sällsynta sjukdomar i hela världen, med en uppskattad förekomst på <1:100 000
Diagnostisering
Diagnostiska verktyg som används för att diagnostisera sjukdomen: släktanamnes, identifiering av den kliniska sjukdomsbilden och, på grundval av detta, undersökning av den genetiska defekten i ett blodprov för att bekräfta diagnosen (NGS – dvs. nya generationens genpaneler - eller exomsekvensering, dvs. utredning av den genetiska koden för den proteinkodande delen av en gen).
I EA1 kan en ENMG-undersökning också användas för att konstatera myokymi och neuromyotoni.
Tilläggsuppgifter
För mer information, besök Orphanet-webbplatsen och sök på "Episodic ataxia":