I hjärtat finns fyra hjärtklaffar, två på vardera sidan. Två av dessa klaffar finns mellan vänster respektive höger förmak och kammare (mitralisklaffen och trikuspidalisklaffen) och två klaffar sitter mellan vänster respektive höger kammare och stora artärer (aortaklaffen och pulmonalisklaffen). Man kan ha medfödda fel i klaffstrukturen, men i vuxen ålder är det mycket oftare fråga om en förvärvad sjukdom som leder till förträngning eller läckage av klaffen eller en kombination av dessa.
Lindriga klaffel stör inte hjärtats pumpfunktion och orsakar inga symtom. Svåra klaffel försämrar hjärtats pumpförmåga och leder till nedsatt fysisk prestationsförmåga, andnöd vid ansträngning, rytmrubbningar och slutligen till hjärtsvikt.
I identifieringen av klaffel spelar läkarens kliniska undersökning – särskilt auskultation av hjärtat, det vill säga att läkaren lyssnar på hjärtljuden – en central roll. Andra metoder för undersökning av klaffel är:
Ultraljudsundersökning av hjärtat, med vilken man kan diagnostisera klaffsjukdomar, fastställa deras svårighetsgrad och dra slutsatser om vårdbehovet och behandlingsalternativen.
Hjärtkateterisering är en undersökning där man mäter trycket i de olika hjärtrummen och de stora artärerna och effektiviteten hos hjärtats pumpfunktion genom att föra in tunna katetrar via artärer och vener. Denna undersökning behövs numera mer sällan än tidigare för att diagnostisera klaffel.
Lindriga klaffsjukdomar kräver ingen behandling. Svårare klaffsjukdomar kan orsaka besvärande symtom eller avsevärt försämra hjärtmuskelns sammandragningsförmåga.
Svåra klaffel behandlas med en hjärtoperation där
man vanligtvis ersätter en trång klaff med en konstgjord klaff, eller
formar och reparerar en läckande klaff så att den sluter tätt eller ersätter den med en konstgjord klaff.
I undantagsfall kan klaffsjukdomar även behandlas med kateterburna ingrepp.