I Finland implanteras årligen över 6 000 nya pacemaker. Dessutom byts varje år strömkällan i över 1 500 pacemaker ut. Ungefär hälften av pacemakeroperationerna görs på universitetssjukhus och hälften på centralsjukhus. I de flesta fallen implanteras pacemakern för behandling av långsam hjärtfrekvens. Pacemakervården i Finland är på en hög europeisk nivå både kvalitativt och kvantitativt sett.
Information om pacemakerbehandlingar
Pacemakerns uppgift är att reglera hjärtrytmen vid hjärtslag som avviker från det normala.
Vilken pacemaker och vilken inställning av pacemakern som väljs för patienten beror på typen av brakykardi. Med pacemakern kan man eliminera de symtom som den långsamma hjärtfrekvensern orsakar i vila och ofta återställa ansträngningstoleransen.
Pacemakerelektroderna fästs:
i höger kammare vid förmaksflimmer med långsam hjärtfrekvens eller
i höger förmak och kammare vid AV-block.
Pacemakern känner av hjärtats egen aktivitet via elektroderna och avger vid behov impulser till förmaket, kammaren eller både och. En pacemaker kan också användas i situationer där läkemedelsbehandling av hjärtrusning (takykardi) medför en risk för långsam hjärtfrekvens.
Svår hjärtsvikt kan ibland lindras med en hjärtsviktspacemaker. En hjärtsviktspacemaker hjälper framför allt patienter som har en så kallad vänstergrenblock i hjärtfilmen, vilket fördröjer impulsledningen i hjärtat.
Detta kan orsaka så kallad dyssynkroni, försämrad samordning mellan höger och vänster kammare och även inom den vänstra kammarens olika delar, vilket försämrar hjärtsvikten. Detta kan korrigeras genom att elektroderna skickar impulser samtidigt till den högra kammaren och till sidoväggen i den vänstra kammaren. Genom denna hjärtresynkronisering förbättras också pumpförmågan och det kan lindra symtomen på hjärtsvikt.
En implanterbar defibrillator sätts in när det finns risk för att en livsfarlig rytmrubbning återkommer. Den används också som prevention vid svår hjärtsjukdom, även om patienten ännu inte har haft någon allvarlig rytmrubbning. En implanterbar defibrillator påminner om en vanlig pacemaker, men den är större och har mångsidigare funktioner.
Den implanterbar defibrillatorn följer hjärtrytmen och bryter hjärtrusningsattacker som kommer från kammaren (kammartakykardi) genom att stimulera kammaren med korta serier av pacemakerimpulser eller vid behov med hjälp av en defibrilleringsstöt, så kallad ICD-chock, med hög spänning. Defibrilleringsstöten stoppar normalt kammarflimret inom 10–20 sekunder. Vid en rytmrubbning tappar patienten vanligtvis medvetandet för en stund innan rytmen återställs.
Som pacemaker för rytmrubbningar kan man beroende på patienten också välja en apparat som även behandlar en långsam hjärtfrekvens på samma sätt som en vanlig pacemaker eller ger stimulerar hjärtat vid dyssynkroni för att lindra hjärtsvikt. Hos en del patienter kan man använda en subkutan implanterbar defibrillator (S-ICD), alltså en implanterbar defibrillator som placeras under huden på bröstkorgens utsida. Denna har inga pacemakerelektroder och kan därmed inte fungera som pacemaker.
En elektrodfri pacemaker är mindre jämfört med en konventionell pacemaker. Den elektrodfria pacemakern förs in via venen i ljumsken och fästs med små agraffer i hjärtats högra kammare. En elektrodfri pacemaker lämpar sig för personer som inte kan få en konventionell pacemaker med elektroder implanterad på grund av problem med infektioner eller anatomiska orsaker. Jämfört med en pacemaker med elektroder är infektionsrisken betydligt mindre, eftersom riskerna för infektioner på grund av pacemakern och -elektroderna uteblir. Elektrodfria pacemaker kan inte stimulera förmaken och har i regel inte kunnat stimulera hjärtat baserat på aktiviteten i förmaket. Därför används elektrodfria pacemaker i första hand hos patienter med förmaksflimmer och personer som har haft ett mycket litet behov av stimulering. På senaste har det dock även utvecklats elektrodfria pacemaker som styrs av aktiviteten i förmaket och som även lämpar sig för patienter med AV-block.
På en HIS-pacemaker fästs pacemakerelektroden i stället för skiljeväggen i höger kammare på höger förmak ovanför trikuspidalisklaffen vid roten av His bunt. HIS-pacemakern möjliggör fysiologisk stimulering till exempel för personer med vänstergrenblock, men den lämpar sig inte för behandling av ledningsstörningar i mer perifera delar av retledningssystemet.
I en subkutan implanterbar defibrillator (S-ICD) placeras hela systemet utanför brösthålan. Elektroden fästs utanpå bröstkorgen och tunneleras till en pacemakergenerator som inopereras vänster om bröstbenet, delvis under de breda ryggmuskeln. S-ICD lämpar sig inte för patienter som behöver pacemaker för långsam hjärtfrekvens. S-ICD passar mycket bra för unga personer som behöver en pacemaker som kan ge chockbehandling. Elektroderna på en S-ICD har en längre livslångd jämfört med de sedvanliga elektroderna på en implanterbar defibrillator (ICD).
Pacemakerbehandling vid långsam hjärtfrekvens (bradykardi)
Vilken pacemaker och vilken inställning av pacemakern som väljs för patienten beror på typen av brakykardi. Med pacemakern kan man eliminera de symtom som den långsamma hjärtfrekvensern orsakar i vila och ofta återställa ansträngningstoleransen.
Pacemakerelektroderna fästs:
i höger kammare vid förmaksflimmer med långsam hjärtfrekvens eller
i höger förmak och kammare vid AV-block.
Pacemakern känner av hjärtats egen aktivitet via elektroderna och avger vid behov impulser till förmaket, kammaren eller både och. En pacemaker kan också användas i situationer där läkemedelsbehandling av hjärtrusning (takykardi) medför en risk för långsam hjärtfrekvens.
Pacemakerbehandling vid hjärtsvikt
Svår hjärtsvikt kan ibland lindras med en hjärtsviktspacemaker. En hjärtsviktspacemaker hjälper framför allt patienter som har en så kallad vänstergrenblock i hjärtfilmen, vilket fördröjer impulsledningen i hjärtat.
Detta kan orsaka så kallad dyssynkroni, försämrad samordning mellan höger och vänster kammare och även inom den vänstra kammarens olika delar, vilket försämrar hjärtsvikten. Detta kan korrigeras genom att elektroderna skickar impulser samtidigt till den högra kammaren och till sidoväggen i den vänstra kammaren. Genom denna hjärtresynkronisering förbättras också pumpförmågan och det kan lindra symtomen på hjärtsvikt.
Behandling med implanterbar defibrillator (ICD)
En implanterbar defibrillator sätts in när det finns risk för att en livsfarlig rytmrubbning återkommer. Den används också som prevention vid svår hjärtsjukdom, även om patienten ännu inte har haft någon allvarlig rytmrubbning. En implanterbar defibrillator påminner om en vanlig pacemaker, men den är större och har mångsidigare funktioner.
Den implanterbar defibrillatorn följer hjärtrytmen och bryter hjärtrusningsattacker som kommer från kammaren (kammartakykardi) genom att stimulera kammaren med korta serier av pacemakerimpulser eller vid behov med hjälp av en defibrilleringsstöt, så kallad ICD-chock, med hög spänning. Defibrilleringsstöten stoppar normalt kammarflimret inom 10–20 sekunder. Vid en rytmrubbning tappar patienten vanligtvis medvetandet för en stund innan rytmen återställs.
Som pacemaker för rytmrubbningar kan man beroende på patienten också välja en apparat som även behandlar en långsam hjärtfrekvens på samma sätt som en vanlig pacemaker eller ger stimulerar hjärtat vid dyssynkroni för att lindra hjärtsvikt. Hos en del patienter kan man använda en subkutan implanterbar defibrillator (S-ICD), alltså en implanterbar defibrillator som placeras under huden på bröstkorgens utsida. Denna har inga pacemakerelektroder och kan därmed inte fungera som pacemaker.
Elektrodfri pacemaker
En elektrodfri pacemaker är mindre jämfört med en konventionell pacemaker. Den elektrodfria pacemakern förs in via venen i ljumsken och fästs med små agraffer i hjärtats högra kammare. En elektrodfri pacemaker lämpar sig för personer som inte kan få en konventionell pacemaker med elektroder implanterad på grund av problem med infektioner eller anatomiska orsaker. Jämfört med en pacemaker med elektroder är infektionsrisken betydligt mindre, eftersom riskerna för infektioner på grund av pacemakern och -elektroderna uteblir. Elektrodfria pacemaker kan inte stimulera förmaken och har i regel inte kunnat stimulera hjärtat baserat på aktiviteten i förmaket. Därför används elektrodfria pacemaker i första hand hos patienter med förmaksflimmer och personer som har haft ett mycket litet behov av stimulering. På senaste har det dock även utvecklats elektrodfria pacemaker som styrs av aktiviteten i förmaket och som även lämpar sig för patienter med AV-block.
HIS-pacemaker
På en HIS-pacemaker fästs pacemakerelektroden i stället för skiljeväggen i höger kammare på höger förmak ovanför trikuspidalisklaffen vid roten av His bunt. HIS-pacemakern möjliggör fysiologisk stimulering till exempel för personer med vänstergrenblock, men den lämpar sig inte för behandling av ledningsstörningar i mer perifera delar av retledningssystemet.
Subkutan implanterbar defibrillator (S-ICD)
I en subkutan implanterbar defibrillator (S-ICD) placeras hela systemet utanför brösthålan. Elektroden fästs utanpå bröstkorgen och tunneleras till en pacemakergenerator som inopereras vänster om bröstbenet, delvis under de breda ryggmuskeln. S-ICD lämpar sig inte för patienter som behöver pacemaker för långsam hjärtfrekvens. S-ICD passar mycket bra för unga personer som behöver en pacemaker som kan ge chockbehandling. Elektroderna på en S-ICD har en längre livslångd jämfört med de sedvanliga elektroderna på en implanterbar defibrillator (ICD).
Relaterat till ämnet
Uppdaterad 20.4.2021