Familjeplanering och sjukdomens ärftlighet

​​​​ Hos personer som har en sällsynt sjukdom och deras partner uppstår ofta frågor om familjeplanering, eftersom större delen av de sällsynta sjukdomarna är genetiska. Det handlar dock om parets eget beslut: Vill vi ha barn över huvud taget? Vilket slags sjukdom tycker familjen är en alltför tung börda? Yrkesverksamma inom hälsovården ger faktainformation och svarar på familjernas frågor, men besluten är inte medicinska och läkaren kan inte fatta dem på patientens vägnar.

Vanligen finns det tre slags situationer som väcker frågor.

1. Det har fötts ett barn med sällsynt sjukdom i familjen

Ofta uppstår frågor om ärftlighet när det har fötts ett barn med en sällsynt sjukdom i familjen och familjen vill ha fler barn. Det uppstår frågor särskilt när sjukdomen är svår och progressiv och föräldrarna känner att de inte orkar med ett sjukt barn till.

Risken att sjukdomen upprepas beror på dess eventuella nedärvningssätt. Risken är stor vid recessiv nedärvning, då risken för upprepad sjukdom vid varje graviditet i familjen är en av fyra, dvs. 25 procent. Fast å andra sidan: varje gång är det 75 procents chans att det nyfödda barnet är friskt. Genfelet för en recessivt nedärvd sjukdom kan finnas i X-kromosomen. Även i dessa fall är återupprepningsrisken 25 procent totalt, men det är bara pojkar som kan bli sjuka. Om sjukdomen är dominant nedärvd och en av föräldrarna har den, är symtomen oftast lindriga eller åtminstone varierande, eftersom den ”sjuka” föräldern är en vuxen medborgare som har bildat familj. Bakgrunden till dominanta sjukdomar med allvarliga symtom är oftast en ny mutation som inträffat i bara en äggcell eller spermie. Då är upprepningsrisken mycket liten. Det finns också mer ovanliga nedärvningssätt.

Upprepningsrisken bedöms från fall till fall vid universitetssjukhusets enhet för klinisk genetik, om familjen så önskar. Den knepigaste situationen uppstår när orsaken till den sällsynta sjukdomen inte kan fastställas trots undersökningar. I de fallen kan man fundera på möjligheten till återfall, men det finns inget säkert svar. Om genfelet som orsakar sjukdomen har identifierats hos patienten i familjen, kan man upptäcka felet med fosterundersökning redan under graviditeten. Då kan man fortfarande avbryta havandeskapet om familjen vill det.

2. Familjebildning bara på planeringsstadiet

Frågor om ärftlighet uppstår också när personen med den sällsynta sjukdomen själv är en ung vuxen och planerar att bilda familj. Då har ligger sjukdomens diagnos kanske ett par årtionden tillbaka i tiden. Kunskaperna och undersökningsmöjligheterna har ökat sedan dess. Därför är det bra om den unga vuxna, kanske med sin partner, besöker ärftlighetsrådgivningen vid universitetssjukhusets enhet för klinisk genetik i god tid, medan graviditeten bara planeras. Diagnostiken kan vara mer precis och man kanske får ett säkrare svar om upprepningsrisken idag.

Om en vuxen person har en recessivt nedärvd sjukdom, är det mycket osannolikt att den uppstår hos barnen. Barnet kan få sjukdomen endast om det får det sjukdomsorsakande genfelet även från den andra föräldern, vilket vore en mycket ovanlig slump. För de flesta sjukdomar går det att undersöka om partnern har samma genfel. Om sjukdomen är dominant nedärvd, ärvs den dock med 50 procents sannolikhet för varje barn. Om den ”sjuka” vuxna är den första i släkten som har denna sjukdom, kan det vara svårt att upptäcka sjukdomen på grund av de omväxlande och många symtomen. Dominanta sjukdomar yttrar sig nämligen på ett lite annorlunda sätt hos olika individer i släkten. Även mer ovanliga nedärvningssätt förekommer.

3. En sällsynt sjukdom förekommer hos någon släkting

Kunskapen om en sällsynt sjukdom kan ha gått som ett rykte i släkten eller den sjuka eller familjen har velat informera om detta. För att bedöma upprepningsrisken måste man veta sjukdomens exakta namn. När man med säkerhet känner till sjukdomens namn, kan man bedöma upprepningsrisken i ett telefonsamtal.

Universitetssjukhusets enhet för klinisk genetik kan med patientens eller föräldrarnas skriftliga samtycke hämta in patientjournaler med vilkas hjälp man kan ta ställning till upprepningsrisken för den aktuella sjukdomen. Ibland behövs det stödundersökningar för att reda ut saken; de görs på initiativ av enheterna för klinisk genetik. Upprepningsrisken bedöms från fall till fall.

Vanliga frågor

Hur stor är risken för Downs syndrom i familjen eller den närmaste släkten?

Om det konstateras att ett foster eller ett nyfött barn har Downs syndrom, kan föräldrarna undra varför deras kromosomer inte alls undersöks, eftersom Downs syndrom ibland är ärftligt. Varför behövs det ingen ärftlighetsundersökning?

Om den nyfödda misstänks ha Downs syndrom, säkerställs misstanken genom en kromosomundersökning av ett blodprov. På ett liknande sätt undersöker man misstankar om kromosomavvikelse som uppstått vid fosterscreening, men då tar man cellprover från moderkakan eller fostervattnet.

Om det är Downs syndrom, hittar man vid undersökningen en extra kromosom 21. Människan har normalt 46 kromosomer eller 23 par kromosomer i alla celler: i varje par har den ena kromosomen ärvts av modern och den andra av fadern. I Downs syndrom finns det alltså i allmänhet 47 kromosomer. Eftersom den extra kromosomen är ”lös” i de undersökta cellerna, vet man genast att det handlar om en störning som uppstått vid bildningen av en könscell, äggcell eller spermie, och den störningen är inte ärftlig. Därför behövs ingen kromosomundersökning av föräldrarna.

I några procent av fallen är dock Downs syndrom ärftligt. Då ser man vid kromosomundersökningen av barnet eller fostret att den extra kromosomen inte är lös utan har fastnat i en annan kromosom. Det handlar om en s.k. kromosomtranslokation. Då är det viktigt att göra en kromosomundersökning av föräldrarna, eftersom translokationen hos endera föräldern kan förekomma i en något annorlunda form utan att den orsakar några symtom, men den medför en ganska stor upprepningsrisk i familjen och ibland även i den nära släkten. Om man vid en kromosomundersökning av barnet eller fostret hittar den vanligaste förändringen som leder till Downs syndrom dvs. en extra kromosom 21 (trisomi 21), är upprepningsrisken liten, även om den ökar när modern blir äldre.

Om föräldrarna vill, kan man hänvisa dem till ärftlighetsrådgivningen för att få noggrannare information om syndromet, även om det inte är fråga om den ärftliga formen av Downs syndrom.​​

Föregående sidaNästa sida

 


HUS logoTAYS logoOYS logoKYS logoTYKS logo