Störningar i mineralomsättningen kan orsaka förkalkning av mjuka vävnader och blodkärl samt negativa effekter på skelettet. Det är viktigt att behandla störningen med kost och läkemedel för att förhindra att dessa ofördelaktiga förändringar uppstår.
Halterna av fosfat (fP-Pi), kalcium (P-Ca) och bisköldkörtelhormon (fP-PTH) i plasma följs regelbundet upp hos patienter med kronisk njursjukdom. Vid allvarlig njursjukdom ackumuleras fosfat (fP-Pi stiger), kalciumnivåerna kan sjunka (P-Ca sjunker) och halten av bisköldkörtelhormon ökar (fP-PTH stiger).
| Behandling av höga fosfatvärden | Fosfat spelar central roll i uppkomsten av störningar i mineralomsättningen. Mängden fosfat i kosten ska begränsas i det skede då dess halt i plasma överstiger referensområdet (hos kvinnor fP-Pi över 1,41 mmol/l, hos män i åldern 18–49 år över 1,53 mmol/l och hos män över 50 år över 1,23 mmol/l). Syftet med kostbehandlingen är att få ner koncentrationen till referensområdet. I kosten begränsas främst användningen av mjölkprodukter och fosforföreningar som används som livsmedelstillsatser. Fosfatbegränsningen minskar också proteinintaget, eftersom fosfat och protein finns i samma livsmedel. När endast kostbehandling inte längre är tillräcklig för att hålla fosfatvärdet inom referensområdet, kompletteras behandlingen med ett läkemedel som minskar absorptionen av fosfat i tarmen, dvs. fosfatbindare. Behandlingen inleds med kalciumtabletter (kalciumkarbonat) som tas i samband med en måltid. Den vanliga dosen är 1–2 tabletter per dygn. De doser som läkaren rekommenderar bör inte överskridas, eftersom överdrivet kalciumintag kan förvärra förkalkningen av blodkärlen. Om fosfathalten är mycket hög (över 1,78 mmol/l) trots begränsning av fosfatintaget via kosten och användning av kalciumtabletter, kan läkaren ordinera även andra fosfatbindare som inte innehåller kalcium, såsom sevelamer, sukroferrioxihydroxid eller lantankarbonat. |
| D-vitaminbrist | Brist på D-vitamin är vanligt hos njurpatienter. Särskild risk föreligger hos personer vars njursjukdom är förknippad med riklig utsöndring av protein i urinen. Hos dem utsöndras bärarproteinet för D-vitamin i urinen. Njurpatienter kan vanligen följa de rekommendationer som ges till befolkningen om intag av D-vitamin. D-vitaminhalten kan också bestämmas med ett blodprov (P-D-25), och resultatet kan användas som stöd vid planeringen av dosen. Även om man strävar efter att behandla den höga fosfathalten i blodet med kost och läkemedelsbehandling och bristen på D-vitamin korrigeras, kan störningar i ämnesomsättningen associerad med en svår njursjukdom leda till överaktivitet i bisköldkörteln. Detta kan man upptäcka vid mätning av höga halter av bisköldkörtelhormon i plasma (fP-PTH stiger). Njurläkaren kan då ordinera behandling med s.k. D-vitaminanaloger (alfakalcidol eller parikalcitol). Läkemedlen har en hämmande effekt på funktionen i bisköldkörteln, men de ökar också absorptionen av kalcium och fosfat i tarmen. Under behandlingen kontrolleras nivåerna för kalcium, fosfat och bisköldkörtelhormon i blodet regelbundet. |
| Behandling av en störning i mineralomsättningen hos en dialyspatient | Alla de ovan nämnda metoderna är även grundläggande i dialyspatientens vård och behandling. Dialysbehandling avlägsnar effektivt fosfat från kroppen. Vid behandling av överfunktion i bisköldkörteln hos dialyspatienter kan man även använda läkemedlet cinakalcet, som har en direkt hämmande effekt på bisköldkörtelns funktion. I de svåraste fallen är även kirurgiskt avlägsnande av bisköldkörteln ett alternativ. |