Fosfat spelar central roll i uppkomsten av störningar i mineralomsättningen. Mängden fosfat i kosten ska begränsas i det skede då dess halt i plasma överstiger referensområdet (hos kvinnor fP-Pi över 1,41 mmol/l, hos män i åldern 18–49 år över 1,53 mmol/l och hos män över 50 år över 1,23 mmol/l). Syftet med kostbehandlingen är att få ner koncentrationen till referensområdet. I kosten begränsas främst användningen av mjölkprodukter och fosforföreningar som används som livsmedelstillsatser. Fosfatbegränsningen minskar också proteinintaget, eftersom fosfat och protein finns i samma livsmedel.
När endast kostbehandling inte längre är tillräcklig för att hålla fosfatvärdet inom referensområdet, kompletteras behandlingen med ett läkemedel som minskar absorptionen av fosfat i tarmen, dvs. fosfatbindare. Behandlingen inleds med kalciumtabletter (kalciumkarbonat) som tas i samband med en måltid. Den vanliga dosen är 1–2 tabletter per dygn. De doser som läkaren rekommenderar bör inte överskridas, eftersom överdrivet kalciumintag kan förvärra förkalkningen av blodkärlen.
Om fosfathalten är mycket hög (över 1,78 mmol/l) trots begränsning av fosfatintaget via kosten och användning av kalciumtabletter, kan läkaren ordinera även andra fosfatbindare som inte innehåller kalcium, såsom sevelamer, sukroferrioxihydroxid eller lantankarbonat.