Erytropoetin är ett hormon som huvudsakligen produceras av njurarna för att öka bildningen av röda blodkroppar i benmärgen. När mängden fungerande njurvävnad vid njursjukdom minskar, minskar produktionen av erytropoetin. En minskad produktion av erytropoetin är en viktig orsak till anemi hos njurpatienter. En annan viktig orsak är järnbrist. Järn behövs för att bygga upp hemoglobin i de röda blodkropparna. Symtom på anemi kan vara trötthet, frossa, huvudvärk och minskad prestationsförmåga. Läkemedelsbehandlingen höjer hemoglobinnivåerna och samtidigt lindras symtomen på anemi.
Den nedre gränsen för ett normalt hemoglobin hos män är 134 g/l och hos kvinnor 117 g/l. Vid anemi är blodets hemoglobinvärde (B-Hb) lägre än normalt. Blodets hemoglobinnivåer mäts regelbundet hos njurpatienter. Mätningsfrekvensen beror på hur svår anemin och njursjukdomen är. När anemi upptäcks är det första steget att reda ut om den låga hemoglobinnivån beror på något annat än njursjukdomen. För att bedöma järnbrist tas ett blodprov för att fastställa den lilla blodbilden (B-PVK), ferritinhalten i plasma (P-Ferrit) och transferrinets järnmättnad (fP-TrFeSat).
Anemi associerad med en njursjukdom behandlas med järnmedicinering och ämnen som stimulerar produktionen av röda blodkroppar i benmärgen (ESA; erythropoiesis stimulating agent). ESA-preparat liknar det naturliga mänskliga erytropoetinhormonet ("epo") som produceras av njurarna. Behandlingen av anemi inleds vanligen med järnpreparat. ESA-behandling inleds på basis av en individuell bedömning när njurpatientens hemoglobinvärde sjunker under 100 g/l och patienten har symtom som tyder på anemi. ESA-preparat administreras vanligen subkutant och när preparaten används eftersträvas en hemoglobinnivå på 100-115 g/l.