Undersökningar och uppföljning vid lungfibros

Vid diagnostik och uppföljning av lungfibros beaktas symtom, undersökningsresultat, eventuella exponeringar och andra sjukdomar som kan påverka lungornas hälsa.

Diagnostisering och behandling av sjukdomar i lungparenkymet kräver specialkompetens. I Finland är diagnostisering och uppföljning av dessa sjukdomar centraliserad till den offentliga specialiserade sjukvården. En likvärdig vård och uppföljning säkerställs genom en nationell samarbetsgrupp med representanter från alla universitetssjukhusområden. Expertorganisationen för lungsjukdomar Filha rf stöder också det nationella samarbetet. Dessutom har patienterna nätverkat bland annat via Andningsförbundet.

För att kunna diagnostisera lungfibros behöver hälso- och sjukvårdspersonal information om till exempel arbete, tidigare exponeringar, fritidsintressen och hemmiljö. Även autoimmuna sjukdomar och sjukdomar i lungparenkymet som förekommer i släkten kan bidra till att klarlägga sjukdomens orsak. Det är dessutom viktigt att berätta om man har bott i områden med dålig luftkvalitet eller höga halter av luftföroreningar.

Att få en slutlig diagnos kan ibland kräva uppföljning under flera år. Diagnosen är ändå viktig, eftersom den gör det möjligt att få läkemedelsbehandling och till exempel rehabilitering som bekostas av FPA. Ibland kan en sjukdom som till en början verkar inflammatorisk med tiden bli fibrotisk. I sådana fall kan behandlingsstrategin behöva ändras under sjukdomens förlopp.

Bilddiagnostiska undersökningar

Grundundersökningar för patienter med lungfibros omfattar lungröntgen samt högupplösande datortomografi (HRCT) av lungorna.

Datortomografi används i diagnostiken i ett tidigt skede och vid behov även i uppföljningen. Med hjälp av undersökningen bedöms om de förändringar som observerades i början av sjukdomen har utvecklats och om inflammatoriska förändringar har gått tillbaka.

Datortomografi behövs inte vid rutinuppföljning eller för att påvisa att fibrossjukdomen fortskrider. Vid uppföljning används i första hand lungfunktionsundersökningar, såsom spirometri och mätning av diffusionskapacitet.

Situationen för patienter med lungfibros kan också bedömas vid multidisciplinära konferenser där specialister från flera olika områden deltar, såsom thoraxradiologer, lungspecialister, reumatologer och patologer

Lungfunktionsundersökningar

Lungfunktionsundersökningar, det vill säga spirometri och mätning av diffusionskapacitet, används för att bedöma svårighetsgraden av fibrossjukdomar och andra lungsjukdomar som påverkar lungvävnaden, särskilt i samband med diagnosen. För uppföljning av sjukdomen lämpar sig framför allt spirometri och diffusionskapacitetsundersökning.

Det värde för lungornas vitalkapacitet som mäts med spirometri, det vill säga den luftvolym som andas ut vid en snabb utandning, är ett tillförlitligt och noggrant mått när sjukdomens utveckling bedöms. Senare, när läkemedelsbehandlingen och den övriga vården har stabiliserats, har mätningarna inte lika stor betydelse för vården. Om undersökningarna känns ansträngande eller obehagliga kan du fråga din läkare om de lungfunktionsundersökningar som görs rutinmässigt fortfarande behövs.

FPA och läkemedelsprisnämnden (Hila) har fastställt vissa gränsvärden för lungfunktionsundersökningar. Utifrån dessa kan patienter få rätt till läkemedelsersättning för behandling av lungfibros.

Lungfunktionsundersökningar

Laboratorieundersökningar

Vid utredning av andnöd och hosta har man ofta redan på hälsocentralen eller någon annan öppenvårdsenhet gjort ett EKG samt tagit blodstatus. Vid behov kan även blodprover som ger information om hjärtats funktion ha tagits.

Enligt de nuvarande rekommendationerna bör man i det inledande skedet av utredningarna också ta vissa blodprover för att utesluta autoimmuna sjukdomar. Behovet av dessa undersökningar bedöms individuellt inom den specialiserade sjukvården utifrån patientens samlade situation.

Blodprov

Plan för uppföljning av lungfibros

Ofta är det motiverat med tätare uppföljning efter att behandlingen har påbörjats. När situationen har stabiliserats sker kontroller inom den specialiserade sjukvården vanligtvis med 6–12 månaders mellanrum.

I vissa fall kan det vara ändamålsenligt att komma överens om att uppföljningen också ordnas inom primärvården.

Patientens arbetsförmåga vid lungfibros

Patienter som insjuknar i lungfibros är ofta yrkesverksamma. Enligt forskning påverkar sjukdomen inte den kognitiva prestationsförmågan, men att få en diagnos kan orsaka stress och svårigheter att anpassa sig till den nya livssituationen. Det finns stöd att få för detta, och arbetsförmågan ska alltid bedömas individuellt utifrån situationen och arbetets krav.

Den fysiska prestationsförmågan och patientens syresättning kan också bedömas med spiroergometri. En sänkning av syrenivån vid ansträngning kan även utvärderas med ett enklare test där syremättnaden mäts under gång, det så kallade sex minuters gångtestet.

Det är bra att diskutera arbetsförmågan med den behandlande läkaren eller företagshälsovårdens läkare. Ofta kan även arbetsgivaren hjälpa till genom att anpassa eller lätta på arbetsuppgifterna. Beslutet att berätta om diagnosen för arbetsgivaren och arbetsgemenskapen är dock alltid patientens eget.

I vissa situationer kan det kännas lättare att inte berätta om diagnosen på arbetsplatsen. Även då finns det möjlighet att få stöd för att anpassa sig till situationen.

Kysely allergisen alveoliitin aiheuttajista (PDF, ttl.fi, på finska)

Uppdaterad 16.9.2026