Ivrig idrottare i ungdomen
När jag var åtta år åkte jag en vintrig söndagsmorgon till idrottsplatsen för att åka skidor. Den lokala idrottsklubben hade dock en skidtävling och arrangörerna frågade om jag ville delta i tioåringarnas serie. Jag deltog och kom tvåa. Priset var en sked. När jag tog med mig skeden hem sa pappa att vi skulle gå och köpa ordentliga skidor nästa dag eftersom jag inte hade några bindningar på mina skidor, utan bara hälremmar.
Min äldsta moster, som hade förlorat sin son i kriget, sa till mig: "När du är så duktig får du tårta av mig varje gång du får ett nytt pris." Efter kriget, när det fortfarande var brist på varor, var det en ganska värdefull belöning. Det var början på en idrottskarriär som innefattade uthållighetsgrenarna skidåkning, terränglöpning och framför allt orientering.
Tårtavtalet med min moster hävdes när jag var 13–14 år eftersom jag fick skedar så ofta. Jag brydde mig inte så mycket om skedarna, men visst har de varit till nytta. För några år sedan bad min dotter om att få dem och hittade en sked i rätt storlek och form för att baka skedbröd.
När jag tittade på vad som stod skrivet på skeden märkte jag att det var det sista priset jag fick för tävlingsidrott, eftersom jag slutade tävlingsidrotta när jag var i armén. Anledningen till att jag håller fast vid denna del av min idrottande ungdom, som slutade vid 20 års ålder, är att den har haft en stor inverkan senare i mitt liv.
Vid 20 års ålder
Vid 20 års ålder hände något annat. I armén lärde jag mig att rulla cigaretter på mina vänners cigarettmaskin. Det var början på nästan 40 års nästintill oavbrutet stöd till tobaksfabrikerna. Jag fortsatte att röka, men slutade tävlingsidrotta. I orientering tävlade jag bara i korpserier.
På den tiden rökte man hemma, på bussar, kaféer, restauranger, möten osv. Alltså nästan överallt. Reklamen talade om hur manligt det var att röka.
Jag gifte mig när jag var 22 år. Då visste jag ännu inte att jag hade fått en maka vars senare aktiva motionsintresse skulle få så stor nytta för mig när jag blev sjuk. Vi fick två barn i äktenskapet, en pojke och en flicka, med ett år och en dag mellan dem.
I 40–60-årsåldern
Under de årtiondena gjorde jag flera rökstopp. Till och med till den grad att jag vid ett tillfälle förklarade att min hobby var att sluta röka. Däremot slutade jag aldrig på allvar, och lika lätt som det var att hålla upp var det att börja röka igen.
Jag ansvarade själv för min rökning, men kanske var det min hobby, att gå på trav, som bidrog till att jag rökte. Vi var en grupp på sex personer som spelade toto, och alla rökte. Vi hade en tyst överenskommelse om att om någon fick en 30-faldig vinst, dvs. 300 för 10 mark, skulle han eller hon vara vänlig nog att bjuda de andra på en öl.
När jag höll upp med att röka sade jag efter ett par öl till min kompis: "Sälj en cigarett för fem mark." Sedan undrade han varför jag köper en cigarett för fem när jag kan köpa ett helt paket för tio. Så slutade rökstoppet ofta.
I femtioårsåldern gjorde man ganska ofta en thoraxröntgen på mig under influensasäsongerna eftersom jag hostade så kraftigt. Läkaren konstaterade att det syntes en viss utvidgning i lungorna, men sa inte vad det betydde och jag frågade inte. Om han hade berättat hade jag slutat röka redan då, för jag hade inga större svårigheter med att börja sluta.
På den tiden motionerade jag sporadisk. Däremot campade vi. Vi började också vandra i Lappland. Tre gånger om året, i vårsnön, på hösten och under den mörka vintern kring jul och nyårsafton.
Vi gjorde också längre cykelturer och deltog bland annat i världens största vandringsevenemang i Nijmegen i Nederländerna. Där vandrade vi 30 km fyra dagar i rad, totalt 120 km. När jag närmade mig sextioårsåldern började jag känna att backarna bara blev större och att jag inte riktigt kunde andas ordentligt. Då slutade jag röka helt och hållet.