Tuberkulos

Det vanligaste symtomet på tuberkulos är långvarig hosta och upphostningar. Upphostningarna kan innehålla blod. Den insjuknade kan dessutom

• ha feber

• svettas på natten

• ha dålig aptit

• gå ner i vikt

• eller vara ovanligt trött.

Man kan även ha andra symtom beroende på var i kroppen tuberkulosen sitter. Symtomen utvecklas vanligtvis långsamt.

Vid misstanke om tuberkulos gör man en thoraxröntgen. Diagnosen bekräftas genom tuberkulosfärgning och -odling av ett upphostningsprov. Färgningsundersökningen visar om det finns risk för smitta. Med odlingen säkerställer man att det handlar om en tuberkulosbakterie och får reda på tuberkulosstammens läkemedelskänslighet. Det tar flera veckor att få svar på odlingen.

Genduplikationstester som snabbt blir klara och som görs av upphostningen, övriga utsöndringar och vävnadsprov hjälper också till att nå en diagnos.

Vid behov kan man även göra en datortomografi och bronkoskopi. Om man letar efter tuberkulos på andra ställen än i lungorna kan man behöva olika andra bilddiagnostiska undersökningar samt vävnadsprov eller utsöndringsprov.

Tuberkulos behandlas alltid med en kombination av minst fyra läkemedel, och vanlig läkemedelskänslig lungtuberkulos tar ett halvår att behandla.

Om tuberkulosen är svår eller om bacillen är motståndskraftig mot vanligen använda läkemedel behövs en längre behandlingsperiod och en kombination av flera läkemedel.

Om tuberkulosen är smittfarlig vårdas den sjuka till en början i ett luftisoleringsrum på sjukhuset. Genom isolering förhindrar man att smittan sprids till närstående, andra patienter och vårdpersonalen. Smittrisken minskar vanligtvis snabbt när behandlingen har inletts.

Tuberkulosmedicineringen ges alltid under övervakning. Utbildad personal finns med som stöd under läkemedelsbehandlingen och övervakar att man sväljer varje läkemedelsdos och följer upp eventuella biverkningar av läkemedlet.

Behandlingen övervakas vanligtvis antingen genom en videoövervakningsapplikation eller genom hälsostationen. Det är viktigt att läkemedelsbehandlingen genomförs utan avbrott för att förhindra att det utvecklas tuberkulosstammar som är motståndskraftiga mot läkemedlen.

BCG-vaccinet skyddar spädbarn och små barn mot de allvarligaste formerna av tuberkulos såsom hjärnhinneinflammation och generaliserad tuberkulos.

BCG-vaccinationen man får som barn skyddar inte i vuxen ålder. Sedan 2006 har BCG-vaccinet bara getts till barn i Finland som bedöms ha förhöjd risk att smittas av tuberkulos.