Uppkomsten av associerade sjukdomar kan påverkas genom levnadsvanor. Motion, hälsosam kost och psykiskt välbefinnande är hörnstenarna i en god hälsa. I avsnitten nedan finns mer information om associerade sjukdomar i samband med organtransplantation och om hur de kan förebyggas.
Associerade sjukdomar efter organtransplantation
Med associerade sjukdomar avses sjukdomar vars risk ökar till följd av den immunsuppressiva behandlingen.
Hos en stor del av dem som har genomgått en organtransplantation kan högt blodtryck utvecklas. Högt blodtryck skadar artärerna och ökar risken för stroke och hjärtinfarkt. Om blodtrycket är förhöjt under lång tid kan det leda till hjärt- och njursvikt.
Orsaker till högt blodtryck är bland annat vissa läkemedel, däribland immunsuppressiva läkemedel, riklig användning av salt, övervikt, fet kost, alkohol och brist på motion. En stor del av patienterna behöver blodtrycksmedicinering, men läkemedelsbehandling minskar inte betydelsen av hälsosamma levnadsvanor.
Typ 2-diabetes är en ansamling av ämnesomsättningsstörningar, där ett av symtomen är förhöjd blodsockernivå. Immunsuppressiv behandling, särskilt kortison, kan påverka glukosomsättningen. Diabetes som orsakas av kortison går vanligen tillbaka när den immunsuppressiva behandlingen minskas.
Grunden för behandlingen är hälsosamma levnadsvanor. Hälsosam kost, ökad fysisk aktivitet och viktkontroll har en gynnsam inverkan på både blodfettvärden och blodsockerbalansen.
Osteoporos, det vill säga benskörhet, är en ämnesomsättningssjukdom som leder till att bentätheten minskar och skelettet blir skörare. Normalt är nedbrytningen och uppbyggnaden av benvävnad nära kopplade till varandra. När mer benvävnad bryts ned än vad som bildas minskar benmassan och dess struktur förändras. Detta kan leda till frakturer, skelettsmärta, minskad kroppslängd och en mer framåtböjd kroppshållning.
Minskad benmassa är en del av det normala åldrandet, men efter en organtransplantation kan minskningen gå snabbare. Detta kan bero på immunsuppressiva läkemedel, bland annat kortison. Skelettets tillstånd följs med bentäthetsmätningar före och efter organtransplantationen. En mångsidig kost, ett tillräckligt intag av kalcium och D-vitamin samt motion stärker skelettet.
Immunsuppressiv behandling kan påverka njurarnas funktion och leda till njursvikt. Njurarnas funktion följs regelbundet med blodprov. För att förebygga njursvikt är det viktigt att förebygga och behandla högt blodtryck, diabetes och störningar i fettomsättningen effektivt. Saltintaget bör begränsas och antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel som belastar njurarna bör undvikas.
Med hyperlipidemi avses förhöjda blodfettvärden. Hyperlipidemi är en betydande riskfaktor för kranskärlssjukdom. Immunsuppressiv behandling kan höja blodfettvärdena. Andra faktorer som kan höja blodfettvärdena är bland annat övervikt, ålder, diabetes och högt blodtryck. I samband med immunsuppressiv behandling är hälsosamma levnadsvanor särskilt viktiga.
Immunsystemet skyddar kroppen även mot tumörer. När immunförsvaret försvagas av immunsuppressiv behandling ökar risken för tumörer. Detta gäller framför allt lymfom och hudtumörer.
Hudtumörer kan avlägsnas kirurgiskt och orsakar vanligtvis inga problem. Alla nya, förändrade eller förstorade födelsemärken och andra hudförändringar samt förstorade lymfkörtlar ska alltid visas för en läkare. För att förebygga hudcancer är det viktigt att skydda sig mot solen.
Graft-versus-host-sjukdom (GvHD, transplantat-mot-värd-sjukdom) är ett tillstånd som kan uppstå efter en allogen organtransplantation, dvs. en transplantation där organet erhålls från en donator. I detta tillstånd känner de vita blodkropparna i transplantatet, särskilt T-cellerna, igen mottagarens egna friska vävnader som främmande och angriper dem. Vid transplantation av solida organ, såsom njur-, lever- eller hjärttransplantation, är GvHD en mycket sällsynt komplikation med en förekomst på endast cirka 0,5–2 procent. Även om tillståndet är sällsynt är GvHD efter transplantation av solida organ mycket allvarligt, och dödligheten är beroende på behandlingsform så hög som 70–100 procent. Sjukdomen drabbar ofta benmärgen och kan orsaka en farlig minskning av antalet blodkroppar. GvHD uppträder typiskt under de första 100 dagarna efter transplantationen, ofta redan inom några veckor. Sjukdomen påverkar oftast huden (utslag, eksem) och mag-tarmkanalen (diarré och buksmärtor). Den primära behandlingen är kortikosteroider. Om dessa inte ger tillräcklig effekt används riktade läkemedel eller behandlingar, såsom ruxolitinib eller fotoferes (ECP).
Högt blodtryck
Hos en stor del av dem som har genomgått en organtransplantation kan högt blodtryck utvecklas. Högt blodtryck skadar artärerna och ökar risken för stroke och hjärtinfarkt. Om blodtrycket är förhöjt under lång tid kan det leda till hjärt- och njursvikt.
Orsaker till högt blodtryck är bland annat vissa läkemedel, däribland immunsuppressiva läkemedel, riklig användning av salt, övervikt, fet kost, alkohol och brist på motion. En stor del av patienterna behöver blodtrycksmedicinering, men läkemedelsbehandling minskar inte betydelsen av hälsosamma levnadsvanor.
Diabetes
Typ 2-diabetes är en ansamling av ämnesomsättningsstörningar, där ett av symtomen är förhöjd blodsockernivå. Immunsuppressiv behandling, särskilt kortison, kan påverka glukosomsättningen. Diabetes som orsakas av kortison går vanligen tillbaka när den immunsuppressiva behandlingen minskas.
Grunden för behandlingen är hälsosamma levnadsvanor. Hälsosam kost, ökad fysisk aktivitet och viktkontroll har en gynnsam inverkan på både blodfettvärden och blodsockerbalansen.
Osteoporos
Osteoporos, det vill säga benskörhet, är en ämnesomsättningssjukdom som leder till att bentätheten minskar och skelettet blir skörare. Normalt är nedbrytningen och uppbyggnaden av benvävnad nära kopplade till varandra. När mer benvävnad bryts ned än vad som bildas minskar benmassan och dess struktur förändras. Detta kan leda till frakturer, skelettsmärta, minskad kroppslängd och en mer framåtböjd kroppshållning.
Minskad benmassa är en del av det normala åldrandet, men efter en organtransplantation kan minskningen gå snabbare. Detta kan bero på immunsuppressiva läkemedel, bland annat kortison. Skelettets tillstånd följs med bentäthetsmätningar före och efter organtransplantationen. En mångsidig kost, ett tillräckligt intag av kalcium och D-vitamin samt motion stärker skelettet.
Njursvikt
Immunsuppressiv behandling kan påverka njurarnas funktion och leda till njursvikt. Njurarnas funktion följs regelbundet med blodprov. För att förebygga njursvikt är det viktigt att förebygga och behandla högt blodtryck, diabetes och störningar i fettomsättningen effektivt. Saltintaget bör begränsas och antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel som belastar njurarna bör undvikas.
Hyperlipidemi
Med hyperlipidemi avses förhöjda blodfettvärden. Hyperlipidemi är en betydande riskfaktor för kranskärlssjukdom. Immunsuppressiv behandling kan höja blodfettvärdena. Andra faktorer som kan höja blodfettvärdena är bland annat övervikt, ålder, diabetes och högt blodtryck. I samband med immunsuppressiv behandling är hälsosamma levnadsvanor särskilt viktiga.
Tumörer
Immunsystemet skyddar kroppen även mot tumörer. När immunförsvaret försvagas av immunsuppressiv behandling ökar risken för tumörer. Detta gäller framför allt lymfom och hudtumörer.
Hudtumörer kan avlägsnas kirurgiskt och orsakar vanligtvis inga problem. Alla nya, förändrade eller förstorade födelsemärken och andra hudförändringar samt förstorade lymfkörtlar ska alltid visas för en läkare. För att förebygga hudcancer är det viktigt att skydda sig mot solen.
Graft-versus-host-sjukdom (GVHD)
Graft-versus-host-sjukdom (GvHD, transplantat-mot-värd-sjukdom) är ett tillstånd som kan uppstå efter en allogen organtransplantation, dvs. en transplantation där organet erhålls från en donator. I detta tillstånd känner de vita blodkropparna i transplantatet, särskilt T-cellerna, igen mottagarens egna friska vävnader som främmande och angriper dem. Vid transplantation av solida organ, såsom njur-, lever- eller hjärttransplantation, är GvHD en mycket sällsynt komplikation med en förekomst på endast cirka 0,5–2 procent. Även om tillståndet är sällsynt är GvHD efter transplantation av solida organ mycket allvarligt, och dödligheten är beroende på behandlingsform så hög som 70–100 procent. Sjukdomen drabbar ofta benmärgen och kan orsaka en farlig minskning av antalet blodkroppar. GvHD uppträder typiskt under de första 100 dagarna efter transplantationen, ofta redan inom några veckor. Sjukdomen påverkar oftast huden (utslag, eksem) och mag-tarmkanalen (diarré och buksmärtor). Den primära behandlingen är kortikosteroider. Om dessa inte ger tillräcklig effekt används riktade läkemedel eller behandlingar, såsom ruxolitinib eller fotoferes (ECP).
Uppdaterad 5.10.2026