Sjukdomsbilden varierar avsevärt mellan patienter. Sjukdomens symtom delas in i fyra kategorier: anfall, kognitiva symtom, beteendesymtom och motoriska symtom. Förekomst, svårighetsgrad och frekvens av symtomen varierar mycket mellan patienter och med åldern.
Den typiska sjukdomsformen börjar hos nyfödda eller små barn, då ett anfall kan visa sig som cyanotiska episoder eller märkliga ögonrörelser eller senare som olika typer av anfall (t.ex. frånvaroanfall). Andra manifestationer av sjukdomen är psykomotorisk utvecklingsstörning samt motoriska störningar och icke-epileptiska intermittenta episoder, till exempel avvikande rörelser. Sjukdomens svårighetsgrad varierar från lindrig motorisk störning till omfattande neurologisk utvecklingsstörning.
Vid lindriga sjukdomsformer är sjukdomsbilden mycket varierande. Även vid klassisk sjukdom kan symtomen börja senare, varvid utvecklingsstörningen är lindrigare. Vissa kan ha utvecklingsstörning med rörelsestörning utan epilepsi. Hos vissa kan det endast förekomma rörelsestörning, oftast paroxysmal dyskinesi, som kan vara förenad med epilepsi eller epilepsi utan rörelsestörning.
Vid den sällsynta sjukdomsformen som enbart orsakar intermittenta anfall såsom rörelsestörningar, och som kan börja i vilken ålder som helst, förekommer ingen utvecklingsstörning och vissa kan till och med ha högre än normal intelligenskvot. Epilepsi kan också vara myoklonisk (orsaka muskelryckningar). Vanligen är epilepsianfallen antingen frånvaroanfall, kramper eller atoniska anfall, men även andra anfallstyper kan förekomma.
Bestående symtom kan vara utvecklingsstörning, cerebellärt syndrom, extremitetsstelhet (med eller utan extremitetspares) och/eller komplex rörelsestörning som leder till svårigheter i rörelse- och talutveckling. Beteendestörningar är vanliga, men å andra sidan är patienterna ofta ganska sociala med andra människor. Rörelsesvårigheter är oftast ataxi och/eller spasticitet. Den blandade rörelsestörningen kan vara en kombination av dystoni, koreoatetos, myoklonus, tremor, tics, stereotypier och finmotoriska problem.
Intermittenta symtom utlöses av fysisk aktivitet och fasta, men ibland även av psykisk stress, annan sjukdom, värme, trötthet och sömnbrist. Ibland behövs ingen utlösande faktor. Vila och intag av kolhydrater lindrar symtomen före start av ketogen diet. Olika terapier (t.ex. fysioterapi, talterapi, ergoterapi) är till nytta för patienterna.
Diagnosen är vanligen tydlig. Den baseras på samtidig mätning av glukos i blod och cerebrospinalvätska samt gentest (SLC2A1). På morgonen efter minst 6 timmars fasta tas först blodglukos och därefter glukos i cerebrospinalvätska. Ett positivt gentest bekräftar diagnosen, men ett negativt fynd (15 procent) utesluter inte diagnosen.
