Den kliniska fenotypen varierar avsevärt mellan olika patienter. Sjukdomens symtom delas in i fyra kategorier: anfall, kognitiva symtom, beteendesymtom och motoriska symtom. Förekomsten, allvarligheten och frekvensen av symtomen varierar avsevärt mellan olika patienter.
Den mest typiska sjukdomsformen börjar hos nyfödda eller små barn, då kramper kan uppträda i form av blåhetsanfall eller konstiga ögonrörelser, eller senare som olika typer av anfall (t.ex. frånvaroanfall). Andra uttryck av sjukdomen är en psykomotorisk utvecklingsstörning samt motoriska störningar och icke-epileptiska intermittenta episoder, till exempel avvikande rörelser. Sjukdomens svårighetsgrad varierar mellan lindrig motorisk störning och omfattande neurologisk utvecklingsstörning.
Vid lindriga sjukdomsformer är sjukdomsbilden mycket varierande. Även i den klassiska sjukdomen kan symtomen börja senare, varvid utvecklingsstörningen är lindrigare. Andra kan ha en utvecklingsstörning med rörelsestörning utan epilepsi. En del kan däremot ha enbart en rörelsestörning, vanligtvis paroxysmal dyskinesi, som kan vara förknippad med epilepsi eller epilepsi utan rörelsestörning.
Den sällsynta formen av sjukdomen, som orsakar intermittenta rörelsestörningar och som kan börja i vilken ålder som helst, är inte förknippad med någon utvecklingsstörning. Epilepsin kan också orsaka muskelryckningar (myokloniska). I allmänhet är epileptiska anfall antingen frånvaroanfall, kramper eller anfall som får personen att fall ihop, men även andra typer av anfall kan förekomma.
Permanenta symtom kan vara utvecklingsstörning, lillhjärnssyndrom, stelhet i extremiteterna (med eller utan extremitetens förlamning) och/eller komplexa rörelsestörningar som leder till svårigheter i rörelse- och talutvecklingen. Beteendestörningar är vanliga, men å andra sidan är patienterna vanligtvis ganska sociala med andra människor. Rörelsesvårigheter är vanligtvis ataxi och/eller spasticitet. En mångsidig rörelsestörning kan vara en kombination av dystoni, koreoatetos, myoklonus, tremor, ryckningar, stereotypi och problem med finmotoriken.
Ibland orsakas symtomen av motion och fasta, men ibland också av psykisk stress, andra sjukdomar, hetta, trötthet och sömnbrist. Ibland behövs ingen exponerande faktor. Vila och kolhydrater lindrar symtomen innan man påbörjar en ketogen kost. Olika typer av terapier (t.ex. fysioterapi, talterapi, ergoterapi) är nyttiga för patienterna.
Diagnosen är vanligtvis klar. Den bygger på en samtidig mätning av glukos i blod och ryggmärgsvätska och ett gentest (SLC2A1). På morgonen, efter minst 6 timmars fasta, mäts först blodglukosen och därefter glukosen i ryggmärgsvätskan. Ett positivt gentest bekräftar diagnosen, men ett negativt resultat (15 procent) utesluter inte diagnosen.
