Många saker påverkar hur människor beter sig mot varandra. Det kan till exempel vara uppväxtmiljön, tidigare erfarenheter av sjukdom, egna resurser och upplevelser av att ha övervunnit utmaningar. Hur du tidigare har hanterat rädsla eller osäkerhet påverkar också ditt eget beteende.
Om du till exempel som barn bara fick höra "inte var det så farligt, stig upp" när du föll, eller om du fick förståelse, bekräftelse och omsorg när du föll, har en inverkan på hur du beter dig i liknande situationer som vuxen.
När diabetes oväntat kommer in i ett förhållande är det särskilt viktigt att veta vad förhållandet har gått igenom tidigare. Parrelationen och hoppet kan stärkas av man tidigare övervunnit utmaningar tillsammans och därför också kan göra det nu. Men det kan också finnas en upplevelse av att förhållandet kan "bryta samman" när plötsliga och utmanande situationer uppstår. Det kan till exempel vara så att förhållandet har utvecklat roller när det gäller vem som är ansvarig för hushållsarbete, barnomsorg, relationer med släktingar eller ekonomin. Sjukdom kan rubba denna välbekanta och trygga fördelning av arbete och roller.
Öppenhet stärker sammanhållningen i en parrelation
Öppen och ärlig kommunikation i en parrelation ökar känslan av samhörighet mellan parterna. Man undviker också feltolkningar och hemlighetsmakeri, alltså känslan av att något måste döljas. Att dela information gör det lättare att förbereda sig för den eventuella psykiska belastningen av diabetes, eventuell nedsättning av funktionsförmågan, förändringar i kroppsuppfattningen eller de många effekterna av läkemedel.
En relation är aldrig konstant, utan förändras med tiden och genom händelser i livet. Erfarenheter som sjukdomen medför kan också leda till att relationen stärks och får nya aspekter, till exempel mera närhet eller delaktighet.