Jag blev sjuk när jag var 11 år. I blodprover i samband med Dipp-undersökningen upptäcktes ett högt blodsockervärde. Jag hade inga andra symtom. Jag skickades direkt från undersökningspolikliniken för fortsatta undersökningar till Åucs där jag fick diagnosen diabetes. Jag var på sjukhuset i två dagar och fick lära mig hur jag ska injicera. Från sjukhuset åkte vi med familjen direkt till en fotbollsturnering. Jag visste ingenting om diabetes på förhand, den finns inte i släkten heller.
Jag tänkte att nu har jag fått sjukdomen och den måste jag lära mig att leva med. Jag lärde mig egenvården snabbt. Mina närmaste tog det bra. Ett par nära ungdomar har insjuknat i diabetes ungefär i samma ålder som jag. När jag var yngre gick jag på ett par diabetesläger, vilket fungerade som ett bra "stödnätverk" även senare. Det var viktigt att se att alla är vanliga människor och att det går bra att leva med diabetes.
I tonåren hade jag inget egentligt tonårsuppror eller problem med diabetes, även om det ibland kändes tungt att sköta den. I högstadiet förlorade jag medvetandet två gånger, en gång ringde man till och med efter en ambulans. Jag lärde mig att vara särskilt noggrann när jag doserade insulin i en stressig situation. Diabetes har inte hindrat mig från att tävlingsidrotta, studera, arbeta eller resa
Diabetes är en del av mig. Jag upplever diabetes som en utmaning, inte ett hinder. Jag har hittat metoder och lösningar för allt, till exempel för hur jag fick med mig den insulin jag behövde när jag reste iväg som utbyteselev. Mitt liv är innehållsrikt också som bäst och jag måste fundera på hur jag kan få ordnat allt med diabetes. Dagarna kräver ofta lite förhandsplanering, eftersom jag måste komma ihåg att hålla ordentliga matpauser även mitt i brådskan. I ett hektiskt liv är det viktigt att ha med sig mellanmål för säkerhets skull. Det är också viktigt att ha en regelbunden livsrytm och förbereda olika situationer. Ha ett öppet sinne och är inte rädd för något!