Vi har med min fru varit tillsammans i över 20 år. Min fru har haft diabetes sedan barndomen. Familjen är van vid att ta diabetes i beaktande i vardagen och att följa hälsosamma och regelbundna rutiner för måltider och motion. Jag har hjälpt min fru att göra vardagen smidigare bland annat genom att beställa vårdartiklar om hon har haft bråttom. Jag har aldrig oroat mig för min frus diabetes annat än under hennes tre graviditeter. De stressigaste tiderna i mitt liv i samband med diabetes var under hennes graviditeter. Åtminstone för 10 år sedan var tillgången på professionellt stöd för en gravid med inte tillräcklig.
Min mellersta son insjuknade i insulinbehandlad diabetes för 4 år sedan. Pojken är nu 16 år. När han blev sjuk på våren 2012 märkte jag och min fru snabbt symtomen och mätte blodsockervärdet som var över 18. Så här i efterhand hade pojken redan under en längre tid varit tröttare än normalt. För en förälder var det chockerande när ens eget barn blir sjuk i en kronisk sjukdom, även om jag på grund av min frus diabetes hade på förhand tänkt att det var möjligt att något av barnen kan få sjukdomen. Men det kändes orimligt. Varför skulle pojken bli sjuk, särskilt när han redan hade celiaki? Det kändes uselt, eftersom jag visste hur krävande behandlingen är och hur den måste beaktas varje dag i tiotals små beslut. Å andra sidan visste jag att det fanns värre sjukdomar än diabetes och att man ändå kan leva ett normalt liv med diabetes.
Enligt vår familjs erfarenhet har Finland en utmärkt diabetesbehandling. Diabetespolikliniken har hjälpt och stöttat pojken i egenvården och anpassningen av behandlingen till livet i övrigt. Pojken använder en sensorerande insulinpump och fiasp-insulin. Pojken är tekniskt kunnig och smart och har lärt sig att ta väl hand om sig själv. Jag stöder pojken i behandlingen och sköter om att ”infran” runtomkring fungerar. Jag tar honom bland annat till läkarbesök och sköter om byte av kanyler och pumpens behållare. Jag litar också på att pojken tar väl hand om sig själv. Han har inte haft vårdtrötthet och sjukdomen har inte heller hindrat hans innebandy- och scoutaktiviteter, även om det kräver mer förberedelser än normalt att delta i läger och turneringar.
Även om egenvården är krävande anser jag inte att ett barns diabetes bör göras till det centrala innehållet i livet. Jag vill inte heller känna hat över att mitt barn blev sjukt. Man kan gå vidare om man kan acceptera situationen och göra sjukdomen till en del av livet utan att kämpa emot den. Möjligheter finns och diabetesen begränsar inte utan den bör bara tas i beaktande. Jag förhåller mig positiv till framtiden och tänker även framöver vara intresserad av pojkens behandling och stödja honom.
Som pappa anser jag att den mentala träningens roll vid behandling av diabetes bör ökas, eftersom behandlingen av sjukdomen i huvudsak är egenvård och beslut måste fattas hela tiden. Diabetes- och mödrapoliklinikerna kunde ha ett multiprofessionellt team som skulle inkludera till exempel en psykolog. Teamet kunde stödja föräldrarna och barn med diabetes att hitta ett så konstruktivt förhållande som möjligt till sjukdomen och erbjuda verktyg för att orka med egenvården.