Stomin görs enligt behov och situation antingen vid tunntarmen eller tjocktarmen. Ibland är stomin tillfällig, till exempel för att säkerställa tarmfogarnas läkning efter en operation och ibland mäste man göra en permanent stomi. En permanent stomi kan också vara patientens eget val för att lindra på tarmsymtom. En ändstomi är en stomi med endast en yttre tarmöppning. Om en tarmslinga används som stomi, finns det två yttre öppningar. En sådan stomi kallas för en loopstomi.
Tunntarmsstomin
En ändstomi av tunntarmen görs i situationer då tjocktarmen och ändtarmen avlägsnas helt och hållet. En loopstomi görs vanligtvis när man vill skydda en tarmfog, läkningsskedet, närheten av ändtarmsöppningen. Vanligaste orsakerna till avlagsnande av tjock- och ändtarmen är inflammatoriska tarmsjukdomar: ulcerös kolit och Crohns sjukdom.
Tjocktarmsstomin
Vid behandling av ändtarmscancer konstrueras oftast en kolostomi. En permanent kolostomi görs om hela ändtarmen måste avlägsnas vid ingreppet. Då görs kolostomin i slutet av tjocktarmen. En tillfällig kolostomi görs vanligtvis i den tvärgående delen av tjocktarmen som en loopstomi. När tarmförbindelsen i ändtarmsområdet har läkt, kan stomin stängas genom att sy ihop tarmändarna och återföra tarmen till bukhålan.
Ibland kan också behandlingen av divertikulit, inflammation i tarmfickorna förutsätta att man gör en permanent eller tillfällig stomi. Vid en så kallad Hartmann-operation avlägsnas problemområdet i slutet av tjocktarmen, och tjocktarmens ända förs ut som en stomi på hudens yta, även om ändtarmen lämnas kvar. Även om avföring inte passerar till ändtarmen, producerar den ändå slem, vilket kan ge upphov till behov av att tömma tarmen. Att senare förena tarmändarna är ofta möjligt när patienten har återhämtat sig från akutoperationen. Barn kan på grund av medfödd missbildning behöva tjocktarmsstomi genast efter födseln.