Spricka i ändtarmsöppningen, analfissur

Om man börjar få ont och blöda när man tömmer tarmen kan man få en spricka som fortfarande är ytlig att läka genom att mjuka upp avföringen. Många gånger behöver man också vanlig smärtmedicinering och lokalbedövningsgel för att minska spänningen i slutarmuskel och skapa goda förhållanden för sprickan att läka. För att få bäckenbotten att slappna av och för att minska på mekanisk frikhon, rekommenderas det att man duschar området kring ändtarmsörninngen före och efter avföring. Som symptomlindring kan man också använda receptfria stolpiller från apoteket, men om symtomen fortsätter i mer än fyra veckor bör man uppsöka läkare.

Läkaren kan konstatera en spricka genom att titta på ändtarmsöppningen och försiktigt känna efter med fingret. Sprickan sitter oftast i den bakre delen av ändtarmsöppningen, ibland även i den främre delen. Smärtan förhindrar vanligtvis att man gör en endoskopi av ändtarmsöppningen i det inledandet skedet. Behandlingen är en receptbelagd medicinsk salva som får slutarmuskeln att slappna av. Man kan börja använda salvan baserat på typiska symtom och undersöka läget närmare när smärtan har lindrats. Behandlingen med salva är minst 6–8 veckor och under den tiden läker sprickan så smått. Cirka 80% av sprickorna läker med krämbehandling.

Syftet med behandlingen är att minska spänningen i den inre slutarmuskeln.

• Medicinska salvor innehåller kalciumhämmare (diltiazem- och nifedipinsalva) eller nitrat. När det gäller effekten, motsvarar preparaten varandra. Salvan doseras på insidan av ändtarmsöppningen 2–3 gånger per dygn i två månader. Salvan med nitrat kan orsakar huvudvärk som bieffekt. Krämens effekt börjar gradvis inom några veckor och krämen bör användas hela 6-8 veckor, även om symtomen lindrats tidigare.

• Botulinumtoxin injiceras i den inre slutmuskeln och har i stort sett motsvarande effekt som salvorna. Efter injektionen är styrkan i den inre slutarmuskeln nedsatt i cirka två månader.

• Under behandlingen är det viktigt att hålla avföringen mjuk och undvika friktion kring ändtarmsöppningen.

Om man inte får sprickan att läka med en minst två månader lång behandling kan man prova ett annat preparat eller överväga kirurgisk behandling.

• Den effektivaste kirurgiska behandlingen är att kapa den nedre delen av den inre slutarmuskeln, så kallad lateral sfinkterotomi. Åtgärden utförs vanligtvis i operationssalen under narkos. Ett litet snitt görs bredvid anus, varifrån den inre sfinktermuskeln lyfts fram och delas 5-10 mm under visuell kontroll. Operationssåret stängs med smältande suturer. Återhämtningstiden är cirka en vecka. Klämstyrkan i den ringformade muskeln försvagas permanent efter ingreppet. En liten del av patienterna får försämrad förmåga att hålla avföring efter ingreppet, och därför provar man först läkemedelsbehandlingar.

• Ibland förhindras sårläkningen av en böld i botten av såret eller en analfistel under huden som kräver kirurgisk behandling. Då kombineras behandlingen vanligtvis med en botulinumtoxin-injektion.