Akut avstötning (inflammationsreaktion) i organtransplantatet kan uppkomma under de första veckorna. Det är dock numera relativt sällsynt. Om avstötning misstänks tas en biopsi från transplantatet och därefter fattas ett beslut om eventuell behandling som numera kan få avstötningsreaktionen att lugna sig bra. I sällsynta fall kan en s.k. antikroppsmedierad avstötning konstateras och behandlingen av denna kan ibland kräva längre sjukhusvistelse.
Den immunsuppressiva medicineringen orsakar nedsatt motståndskraft vilket trots allt leder till överraskande litet bekymmer i fråga om vanliga luftvägsinfektioner eller tarminflammationer. Undersökningar har visat att barn som transplanterats får infektioner i ungefär samma utsträckning som andra barn.
Hos barn som transplanterats skapar herpesvirus sina egna problem eftersom de kan orsaka olika typer av febersjukdomar. Således följs även förekomsten av herpesvirus med blodprover framför allt under det första året. För att förebygga herpesvirusinfektioner äter barn som transplanterats även läkemedlet Valcyte det första halvåret.
Njurtransplanterade barn kan också få s.k. polyomvirusinfektioner som även de följs med regelbundna blodprover. Det ska betonas att feber hos barn som transplanterats relativt sällan kräver sjukhusvård och intravenös antibiotikabehandling. Som regel kräver dock feber kontakt till hemsjukhuset framför allt under första året.
Särskilt i samband med kortisonmedicinering är viktökning vanlig under de första månaderna efter transplantationen. När medicineringen trappas ner rättas situationen till hos de flesta. Detta tas upp när barnet skrivs ut från sjukhuset och alla får även kostråd.
Viktökning och rundade kinder är dock mycket individuellt och delvis oberoende av kosten. Ständig matlust och ätande kan vara ett problem speciellt för ungdomar.
Den svåra grundsjukdomen kan orsaka en klar tillväxtstörning före transplantationen och detta är vanligt särskilt hos njurpatienter. Under de första månaderna efter transplantationen är tillväxten ofta mycket långsam vilket i sin tur beror på kortisonmedicineringen.
Ett drygt år efter transplantationen förbättras ofta tillväxten och ingen behandling behövs. Om tillväxtstörningen fortsätter efter transplantationen kan behandling ges med tillväxthormon som har god effekt.
Måttligt förhöjt blodtryck är ett vanligt fynd hos transplantationspatienter i alla åldrar och beror huvudsakligen på medicineringen. Förhöjda värden är vanliga framför allt nattetid och således följs patienterna med blodtrycksregistrering under ett dygn med 1 - 2 års mellanrum.
Om förhöjda värden konstateras inleds blodtrycksmedicinering. Relativt ofta inträffar detta redan under tiden på vårdavdelning. Blodtrycket är även förbundet med njurfunktionen och således följs njurvärdena hos barn som transplanterats noga och njurarnas reningsförmåga undersöks på alla en gång per år vid HUS.
Till följd av kortisonmedicineringen löper barn och ungdomar som har genomgått en transplantation en något ökad risk för låg mineralhalt i skelettet särskilt under de första månaderna efter transplantationen och därför ordineras alla även behandling med D-vitamin och kalk.
Största delen av de ungdomar som har fått en organtransplantation som barn har en helt normal pubertetsutveckling. Hos ungefär en femtedel av pojkarna är de fysiska pubertetsförändringarna och den snabbare tillväxtökningen dock något försenade och detta kan leda till sorg. I allmänhet hjälper det att reda ut frågan.
I puberteten ställer sig relativt många ungdomar ovilliga till att ständigt äta mediciner. Denna s.k. dåliga komplians kan leda till försämrad funktion hos transplantatet. Därför eftersträvas längre besökstider och mer diskussion på polikliniken för ungdomar.
Överföringen av ungdomar till vuxenvården sker vanligen vid 18 - 19 års ålder när det värsta stadiet i puberteten är passerat. Överföringen till vuxenenheten sker som ett samarbete.