Sprickan föregås ofta av förstoppning eller diarré. Sprickan leder till en ofrivillig sammandragning och åtstramning av slutmuskeln. Det försämrar i sin tur blodcirkulationen i området, och sprickan får svårare att läka. En långvarig spricka får en fast kant och ett litet veck på hudsidan (”portvaktstagg”). Alla har olika benägenhet att få en spricka. Hos en del återkommer sprickan regelbundet.
Om man inte får sprickan att läka med en minst två månader lång behandling kan man prova ett annat preparat eller överväga kirurgisk behandling.
| Egenvård | Om man börjar få ont och blöda när man tömmer tarmen kan man få en spricka som fortfarande är ytlig att läka genom att mjuka upp avföringen. Många gånger behöver man också vanlig smärtmedicinering för att minska spänningen i slutmuskeln och skapa goda förhållanden för sprickan att läka. Som symptomlindring kan man också använda receptfria stolpiller från apoteket, men om symtomen fortsätter i mer än fyra veckor bör man uppsöka läkare. |
| Undersökning av långvariga symtom | Läkaren kan konstatera en spricka genom att titta på ändtarmsöppningen och försiktigt känna efter med fingret. Sprickan sitter oftast i den bakre delen av ändtarmsöppningen, ibland även i den främre delen. Smärtan förhindrar vanligtvis att man gör en endoskopi av ändtarmsöppningen i det inledandet skedet. Behandlingen är en receptbelagd medicinsk salva som får slutmuskeln att slappna av. Man kan börja använda salvan baserat på typiska symtom och undersöka läget närmare när smärtan har lindrats. Behandlingen med salva är minst 6–8 veckor och under den tiden läker sprickan så smått. |
| Behandling | Syftet med behandlingen är att minska spänningen i den inre slutmuskeln. - Medicinska salvor innehåller kalciumhämmare (diltiazem- och nifedipinsalva) eller nitrat (Rectogesic). När det gäller effekten, motsvarar preparaten varandra. Salvan doseras på insidan av ändtarmsöppningen 2–3 gånger per dygn i två månader. Salvan med nitrat orsakar till en början huvudvärk som bieffekt.
- Botulinumtoxin injiceras i den inre slutmuskeln och har i stort sett motsvarande bieffekt som salvorna. Efter injektionen är kraften i den inre slutmuskeln nedsatt i cirka två månader.
- Under behandlingen är det viktigt att hålla avföringen mjuk.
Om man inte får sprickan att läka med en minst två månader lång behandling kan man prova ett annat preparat eller överväga kirurgisk behandling. - Den effektivaste kirurgiska behandlingen är att kapa den nedre delen av den inre slutmuskeln, så kallad lateral sfinkterotomi. Klämstyrkan i den ringformade muskeln försvagas permanent efter ingreppet. En liten del av patienterna får ett luftläckage efter ingreppet, och därför provar man först läkemedelsbehandlingar.
- Ibland förhindras sårläkningen av en böld i botten av såret eller en analfistel under huden som kräver kirurgisk behandling.
|