Min bakgrund
Mitt yrke är att utbilda vildmarksguider, det vill säga jag är ödemarkens veteran. Min gemensamma resa med inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) började år 1995. Jag studerade då. Ganska snart efter att jag blivit färdig med studierna blev jag opererad. Jag fick en bäckenreservoar (J-påse) år 1997.
På resa som vildmarksguide med bäckenreservoaren (J-påsen)
Jag började utbilda vildmarksguider år 1999. Första utflykten till Ryska Karelen var lite skrämmande. Vår destination var femhundra kilometer från Finlands gräns och det var 45 kilometer till närmaste landsväg. I Vodlajärvi nationalpark kan man gå i flera dagar utan att se några tecken på människor. Men det gick bra.
Matrytmen på resorna
Under utflykterna följde jag samma matrutiner som jag redan hemma hade vant mig vid. Jag tankar maskinen på förmiddagen och i början av eftermiddagen. Runt klockan fyra äter jag ännu ett par smörgåsar men sedan lägger jag locket på. Strax innan läggdags äter jag ännu något smått men annars dricker jag bara vätskor. Med den här taktiken kunde jag sova största delen av natten utan toalettbesök.
Utöver utflykten till Ryssland gjorde jag tillsammans med eleverna krävande och långa utflykter i olika delar av Lappland. På vinternätterna besväras man av att vara oäten på så sätt att det är svårt att hålla kroppen varm utan bränsle. Dunkläder och sovsäckar håller mig varm även under hårda väderförhållanden. På morgonen uppskattar man verkligen en varm smörgås!
Långresor med en bäckenreservoar (J-påse)
På arbetsfronten uppkom även expertuppgifter i Tanzania. Jag gjorde min första resa dit år 2003 och efter det besökte jag Afrika årligen. Under den första resan var jag väldigt nervös. Jag fick dock snabbt konstatera att jag klarade mig bra även i tropiken. Under utflykterna äter jag enbart mat som just har blivit lagad och som är genomstekt. Jag äter inte färska sallader eller skurna frukter. Jag är väldigt noga med handhygienen. Om jag konstaterar att restaurangmaten ser tvivelaktigt ut, drar jag en vit lögn för evenemangets husmor om att jag har turistdiarré och dricker endast vätskor.
Stomin med i bilden
IBD-inflammationerna började på nytt i början av år 2005 och år 2006 hamnade jag på nytt på operationsbordet. Jag fick en tunntarmsstomi. Efter det har jag undvikit de mest tunga utflykterna men jag gör ännu vildmarksutflykter paddlande och skidande tillsammans med elever. Om vi är inhysta i stugor behöver jag inte bekymra mig. Det lockar däremot inte att byta hudkyddsplattan under bar himmel i -40 graders köld. Stomin har inte påverkat utflykterna i Afrika.
Utflykterna till Serengeti och Ngorongoro har varit höjdpunkterna i min arbetskarriär. Jag ledde ett projekt där vi lärde ut orientering, färdigheter i första hjälpen och utflyktsplanering åt huvudguiderna vid Tanzania nationalpark. Vi inkvarterades i väldigt anspråkslösa stugor som var avsedda för forskare. Även där undvek jag magsjukdomar genom att noggrant fundera på vad jag äter. Mitt motto är simpelt: Endast mat som är lagad här och nu och endast genomstekt mat. Jag tar hand om vätskeintaget och vattenflaskan finns konstant nära till hands. I slutet av dagen sätter jag mig ofta på stugans terrass för att höra lejonens revirvrål. En kall öl som dagens vätskeintag är pricken över i:et.
En bäckenreservoar (J-påse) är en behållare som konstruerats av tunntarmen. När tjock- och ändtarmen avlägsnas ovanför slutmusklerna, fästs den J-formade behållaren som gjorts av tunntarmen med en tarmfog ovanför ändtarmsöppningen. När man har sparatändtarmsöppningens slutmuskler, kan kontinensen fungera relativt normalt.