Det vanligaste symtomet på tuberkulos är långvarig hosta och upphostningar. Upphostningarna kan innehålla blod. Den insjuknade kan dessutom
- ha feber
- svettas på natten
- ha dålig aptit
- gå ner i vikt
- eller vara ovanligt trött.
Man kan även ha andra symtom beroende på var i kroppen tuberkulosen sitter. Symtomen utvecklas ofta långsamt.
Vid misstanke om tuberkulos tar man en lungbild. Diagnosen fastställs med en tuberkulosfärgning och -odling av utsöndring (vid lungtuberkulos från upphostning).
Färgningsundersökningen visar om det finns risk för smitta. Med odlingen säkerställer man att det handlar om en tuberkulosbakterie och får reda på tuberkulosstammens läkemedelskänslighet. Det tar flera veckor att få svar på odlingen
Genduplikationstester som snabbt blir klara och som görs på upphostningen, övriga utsöndringar och provbitar bidrar också till att få en diagnos.
Vid behov kan man även göra en datortomografi och endoskopi av luftrören. Om man letar efter tuberkulos på andra ställen än i lungorna kan man behöva olika andra röntgenundersökningar samt vävnadsprov eller utsöndringsprov.
Läs mer:
Endoskopi av luftrören
Tuberkulos behandlas alltid med en kombination av minst fyra läkemedel, och vanlig läkemedelskänslig lungtuberkulos tar ett halvår att behandla.
Om tuberkulosen är svår eller om bacillen är motståndskraftig mot vanligen använda läkemedel behövs en längre behandlingsperiod och en kombination av flera läkemedel.
Om tuberkulosen är smittfarlig vårdas den sjuka till en början i ett luftisoleringsrum på sjukhuset.
Genom isolering förhindrar man att smittan sprids till närstående, andra patienter och vårdpersonalen. Smittrisken minskar ofta snabbt när behandlingen har inletts.
Tuberkulosmedicineringen ges alltid under övervakning. Utbildad personal finns med som stöd under läkemedelsbehandlingen och övervakar att varje läkemedelsdos sväljs och följer upp eventuella biverkningar av läkemedlet.
Den övervakade behandlingen anordnas ofta via hälsostationen. Det är viktigt att läkemedelsbehandlingen genomförs utan avbrott för att förhindra att det utvecklas tuberkulosstammar som är motståndskraftiga mot läkemedlen.
BCG-vaccinet skyddar spädbarn och små barn mot de allvarligaste formerna av tuberkulos såsom hjärnhinneinflammation och generaliserad tuberkulos.
BCG-vaccin som fåtts som barn skyddar inte i vuxen ålder. Sedan 2006 har BCG-vaccinet bara getts till barn i Finland som bedöms ha förhöjd risk att smittas av tuberkulos.