Kaisa, en närståendevårdare, berättar sin egen historia om att orka och hur krafterna kan ta slut:
Jag undrar hur det går där hemma? Har min partner kommit ihåg att äta eller ta sina läkemedel? Har han skadat sig, kanske ramlat? Har han orkat tillbaka hem efter en promenad med hundarna? Det var de tankar jag hade varje gång jag var borta hemifrån.
Jag var ständigt trött och trodde att det berodde på att jag vaknade varje natt – lederna värkte och min partners mardrömmar höll mig vaken. Jag insåg inte att jag var utmattad, även om min närmaste krets märkte det och var oroliga. Det tog en hel dag att bara gå till butiken och det krävde ansträngningar att komma iväg. Jag ansåg att jag nog orkar, att jag bara sover dåligt och är lat. Men kroppen var utmattad och det blev även sinnet till slut.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när min man slog sin tå. Jag orkar inte längre! Jag gick ut med hundarna och medan jag följde med vad de höll på med insåg jag att jag måste få hjälp. Mitt ute i skogen ringde jag till hälsostationen, förklarade min situation och fick en tid samma dag.
Läkaren hänvisade mig till den psykiatriska polikliniken, där jag fick min diagnos. Jag var svårt deprimerad och borde tas in på sjukhus. Vi kom dock fram till att sjukhusvård inte var ett alternativ eftersom jag bara skulle oroa mig för situationen hemma.
Det blev lättare när jag fick diagnosen, eftersom jag nu visste orsaken till min trötthet och att jag mådde dåligt. Vi började reda ut mina angelägenheter genom att prata. Det var en lättnad att kunna vila under dagen utan att behöva oroa sig. Jag var tvungen att ge mig själv tillåtelse att vara trött, en tillåtelse som ingen annan kunde ge mig.
Lite i taget började färgerna vakna till liv igen. Jag orkade bättre hemma, och min krafter läckte inte ut som luft ur en ballong varje gång jag steg utanför ytterdörren. Jag fick hjälp av en hobby där man måste fokusera helt på en sak. Jag har också fått stöd från mina vänner, min man, min mamma och min syster. Jag får också kraft från semesterdagar för närståendevårdare och kamratstöd, även om jag i början av mitt närståendevårdarskap ansåg att jag inte behövde något sådant. Numera är jag också engagerad i verksamheten i föreningen Omaishoitajien Polli rf. Utbildningen till erfarenhetsexpert har gjort det möjligt för mig att tala om min egen utmattning. Det är otroligt hur lömskt, obemärkt och försiktigt den kan smyga sig in i ditt liv.
