Tänderna som finns kvar utsätts för ett större tuggtryck, vilket kan leda till att deras rörlighet ökar, att de slits och spricker. De intilliggande tänderna kan luta sig in i tandluckan, vilket ökar risken för tandköttsinflammationer och hål i tänderna. De motsatta tänderna kan bli längre eftersom de inte har något att bita mot.
Det kan bli svårare att tugga maten om den saknade tanden påverkar bettet. Detta kan leda till en ojämn belastning på käkleden och tuggmusklerna. Om man tvingas svälja maten i stora bitar kan det leda till magbesvär och rapningar. Utöver detta bryts benet med tiden ned (resorberas) på stället där tanden har avlägsnats, vilket i synnerhet påverkar implantatbehandlingen. Ju längre tid det har gått sedan tanden avlägsnades, desto större är sannolikheten att det behövs en bentransplantation för att implantatet ska kunna monteras optimalt.