Ett bettfel kan bero på felställningar av enskilda tänder, att tandbågarna är fel placerade i förhållande till varandra eller ansiktsbenen, eller på felställningar av käkarna.
Olika bettfel och förklaringar till dem:
Trångställt bett: tänderna är större än käkbenet som omger dem.
Öppet bett: tänderna i överkäken och underkäken rör inte vid varandra när man biter ihop tänderna.
Distalt bett: den nedre tandbågen eller underkäken ligger längre bak än den övre tandbågen eller överkäken.
Mesialt bett: den övre tandbågen eller överkäken ligger längre bak än den undre tandbågen eller underkäken.
Korsbett: underkäkens tänder hamnar på utsidan av överkäkens tänder när man biter ihop tänderna.
Saxbett: underkäkens tänder hamnar på insidan av överkäkens tänder, och bettytorna möts inte när man biter ihop tänderna helt.
Ett bettfel kan försämra livskvaliteten avsevärt genom att göra det svårare att äta. Felaktigt tandslitage till följd av bettfel kan i allvarliga fall leda till att man förlorar tänderna. Allvarliga felställningar av käkarna kan påverka talet.
Estetiska olägenheter kan påverka självkänslan och den sociala växelverkan. Diagnostisering och behandling i rätt tid kan förebygga problem som beror på bettfel och förbättra livskvaliteten.
Enligt dagens uppfattning orsakar bettfel inte nödvändigtvis smärttillstånd i käklederna, huvudvärk eller smärta i tuggmusklerna, utan dessa är symtom som är oberoende av bettfelet. De ovan nämnda symtomen kallas också sammantaget för smärta och funktionsstörningar i käksystemet (temporomandibular disorders, TMD). Bettavvikelser eller tandreglering orsakar inte heller tandpressning, tandgnissling eller spänningar i tuggmusklerna som förekommer när man sover eller är vaken och förvärrar inte heller dessa.
Med tandreglering kan man påverka tändernas utseende genom att ändra deras positioner i tandbågen.