I ett chocktillstånd kan personen ännu inte förstå händelsen som orsakade krisen och kan till och med förneka den. Upplevelsen kan vara att det här inte är verkligt eller att det inte kan hända oss.

Ett steg kan till exempel innebära

• uteslutande av känslor

• känsla av overklighet och utanförskap

• skrikande

• gråt

• panik.

I ett förhållande kan partnerna ha olika sätt att hantera chock. Om du identifierar ditt eget och din partners sätt att reagera i en kris blir det lättare att diskutera och förstå både dig själv och din partner.

Reflektera över

• Hur har den första chocken påverkat dig, din partner och ert förhållande?

Under reaktionsfasen börjar personen gradvis att ta itu med den chockerande händelsen. Sinnesstämningen varierar; en person i kris kan anklaga sig själv eller andra för det som hänt, rasa, vara gråtig och i nästa stund känna lättnad.

Detta steg kan till exempel innebära

• rädsla och ångest

• självanklagelse

• sömnlöshet

• aptitlöshet

• darrande.

Även i reaktionsfasen kan beteendet variera kraftigt. En person kan till exempel känna ett starkt behov av att skylla ifrån sig, medan en annan inte kan sova eller äta.

Det är naturligt att partnerna under reaktionsfasen kan känna sig distanserade och som om den andra personen inte förstår vad som pågår eller hur allvarlig situationen är. Den andras sätt att reagera kan också framkalla en rad olika känslor, irritation, oro eller rädsla.

I det här läget är det viktigt att komma ihåg att vi alla har vår egen historia, våra egna förmågor och sätt att försöka hantera en otrygg situation. Det kan vara lätt att misstolka varandras reaktioner. Om du frågar och lyssnar på din partners erfarenheter från båda sidor minskar risken för missförstånd.

Reflektera över

• Vad skulle göra det lättare för dig att prata om dina egna reaktioner och de känslor som krisen väcker?

Det kan till exempel vara att komma överens om en viss tid på dagen för att prata, se till att det finns ett lugnt utrymme, skriva ner saker i förväg, ta en promenad, komma överens om att var och en ska turas om att prata och den andra ska lyssna, eller något annat.

I bearbetningsfasen börjar den händelse som orsakade krisen att förstås och uppfattas som en verklighet med alla dess förändringar. Händelsen återbesöks genom att man tänker, minns eller pratar om den.

Fasen kan omfatta följande

• minnes- och koncentrationssvårigheter

• irritabilitet

• tillbakadragande från sociala relationer.

I ett parförhållande kan bearbetningsfasen vara en tid av antingen distansering eller närmande. Partnernas olikheter märks ofta i sättet de hanterar krisen som orsakas av sjukdom eller funktionsnedsättning. En kan prata i timmar, en annan kan skriva, en tredje kan gå ut och gå för sig själv för att bearbeta.

Hur vi reagerar på något nytt, plötsligt och oroande har ofta rötter i våra barndomsupplevelser. När det behövs är det viktigt att söka hjälp tillsammans för att hantera problemet.

Reflektera

• Hur hanterade din barndomsfamilj frågor som rörde oro eller rädsla?

• Hur har man pratat om svåra saker, vilka ord har man använt? Har du talat eller agerat?

• Hur hanterade vår barndomsfamilj framtiden? Talade man om framtiden med hopp eller var den full av bekymmer?

I nyorienteringsfasen kan man leva med det som har hänt, det finns också livsglädje, man kan se framåt och tilltron till livet återställs.

I ett parförhållande är detta ofta en närmandefas, där man har lärt sig att leva med både sina egna och partnerns behov samt en ny rytm i vardagen. Det är bra att partnerna under omorienteringsfasen har tillräckligt med både egen och gemensam tid, så att båda får möjlighet att ladda sina batterier och njuta av de saker som är viktiga och ger glädje för dem.

Reflektera över

• Hur har din erfarenhet av sjukdomen varit hittills?

• Hur såg livet och vardagen ut före sjukdomen, hur ser framtiden ut nu?

• Vilka känslor har du gått igenom?

Du kan använda känslokort som hjälp för att sätta ord på dina känslor.