Dosering och bruksanvisning för smärtstillande läkemedel

bland kan det kännas som att smärtstillande läkemedel inte hjälper alls mot smärtan, och man kan känna sig frestad att sluta med den redan efter några dagar. Om behandlingen kan avslutas beror på orsaken till smärtan och på vilken smärtmedicinering som används.

För läkemedel som används vid långvarig smärta varierar tiden innan den smärtlindrande effekten uppnås beroende på läkemedlet, men det tar vanligtvis från några dagar till några veckor. Fortsätt därför att ta läkemedlet enligt ordination fram till nästa planerade vårdkontakt. Om smärtan är mycket svår och läkemedlet inte verkar hjälpa alls, bör du kontakta din vårdenhet för råd och vidare instruktioner.

Vid lindrigare smärttillstånd, såsom tandvärk eller mensvärk, kan behandling med paracetamol och antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel vanligtvis avslutas på ett säkert sätt utan läkares övervakning, även efter en längre tids användning.

Om den ordinerade dosen inte verkar lindra smärtan kan det vara frestande att själv höja dosen. 

Hur snabbt dosen av ett smärtstillande läkemedel kan höjas beror både på smärttillståndet och på vilket läkemedel som används. Ofta tar det från några dagar upp till några veckor innan den smärtlindrande effekten uppnås. 

En snabb dosökning kan lätt leda till biverkningar och kan i vissa situationer till och med vara farlig. Höj därför inte dosen på eget initiativ.

Längden på smärtstillande medicinering beror på orsaken till smärtan. Om orsaken till smärtan är plötslig och övergående, såsom en benfraktur, kommer behovet av smärtstillande medicinering gradvis att försvinna allt eftersom skadan läker. När smärtan börjar avta kan man självständigt minska dosen av smärtstillande medicinering och gradvis sluta använda den helt, även om det fortfarande finns läkemedel kvar på receptet. Även återkommande kortvarig smärta, till exempel mensvärk, gör att man vanligtvis bara behöver medicinering tillfälligt.

Om smärtan är långvarig, det vill säga har pågått i mer än tre månader, behövs ofta en mer långsiktig och kontinuerlig läkemedelsbehandling. Dessa läkemedel tas vanligtvis regelbundet. Även vid långvarig smärtbehandling kan det vara klokt att med jämna mellanrum försöka minska doserna och förenkla medicineringen samt följa upp om en lättare smärtbehandling skulle vara tillräcklig. Diskutera detta med din behandlande läkare om du upplever att smärtan har lindrats med tiden eller att läkemedlets effekt har minskat. Hur snabbt medicineringen kan trappas ned beror på vilket läkemedel du använder och i vilken dos. Att avsluta läkemedelsbehandlingen tvärt kan leda till att smärtan förvärras och kan även orsaka andra symtom.

Antiinflammatoriska läkemedel bör användas med lägsta effektiva dos under kortast möjliga tid. Till exempel används det vanligt förekommande antiinflammatoriska läkemedlet ibuprofen (handelsnamn Burana, Ibumax, Ibuxin etc.) för egenvård hos vuxna och barn över 12 år med en dos på 200–400 mg, 1–3 tabletter per dag. Om symtomen kvarstår eller förvärras är det lämpligt att uppsöka läkare för en bedömning. Om patientens tillstånd kräver det kan läkaren förskriva ibuprofen i en högre dos beroende på individuella behov och respons. I de flesta situationer är en tillräcklig dos 400–600 mg tre gånger per dag. Engångsdoser på mer än 600 mg har inte visat sig vara mer effektiva, så kallad takeffekt av ibuprofen nås vid engångdosen 600 mg. Sannolikheten för biverkningar ökar med höga doser.

Flera NSAID-preparat bör inte användas samtidigt eftersom de har samma verkningsmekanism. Andra NSAID-preparat inkluderar ketoprofen, diklofenak och naproxen, samt de så kallade coxiberna, dvs. etoricoxib och celecoxib.

Den rekommenderade dosen paracetamol är 500–1000 mg 1–3 gånger per dag. Den maximala dosen är 3,0 g per dag. För att uppnå effekt används den lägsta effektiva dosen under kortast möjliga tid. En överdos av paracetamol kan orsaka leverskador. Paracetamol kan också ingå i kombinationspreparat, vilket bör beaktas i den dagliga dosen.

Om patienten har en långvarig sjukdom som påverkar till exempel njur- eller leverfunktionen kan den rekommenderade dagliga dosen av smärtstillande medel vara betydligt lägre eller så kan användningen av dem till och med uteslutas helt. I dessa situationer är det skäl att uppsöka läkare för en grundlig utvärdering.

Smärtstillande medel avser i allmänhet antiinflammatoriska läkemedel och paracetamol. Behovet av dessa läkemedel och medicineringens längd beror på smärtans ursprung och dess bakomliggande faktorer, samt patientens eventuella andra sjukdomar och mediciner som används. Av denna anledning kan en generell rekommendation om längden på användning av smärtstillande inte ges. Om smärtan kvarstår och kräver långvarig smärtstillande behandling bör du söka läkarvård.

Vid användning av receptfria smärtstillande medel bör du följa anvisningarna i bipacksedeln för doseringslängd. Om du också tar andra regelbundna läkemedel är det en bra idé att diskutera med din läkare om lämpligt smärtstillande medel och trygg medicineringstid.

Smärtstillande medicinering som tagits kort tid eller med låg dos kan nästan alltid avbrytas tryggt på egen hand.

Plötsligt avbrytande av opioider och läkemedel mot nervsmärta (såsom gabapentin eller pregabalin) som har använts regelbundet och under lång tid kan leda till abstinensbesvär. I sådana fall bör avbrytandet ske under läkares övervakning.

Paracetamol och NSAID-preparat kan säkert avbrytas utan läkares övervakning även efter långvarig användning.

Vid behandling av akut smärta bör smärtstillande läkemedelsbehandling vara så kort som möjligt. Till exempel är antiinflammatoriska läkemedel endast avsedda för kortvarig användning, högst 3 dagar för att behandla feber och 5 dagar för att behandla smärta. Om symtomen kvarstår eller förvärras bör du kontakta läkare.

Om smärtan är kronisk, dvs. långvarig, och målet är långvarig smärtlindring kan behandlingstiden vara längre. Lämpligt smärtstillande medel påbörjas med lägsta dos, varefter den dagliga dosen ökas till underhållsdosen enligt patientens individuella respons och tolerans. Kontroller med läkare bör ordnas i början av behandlingen så att responsen och förekomsten av eventuella biverkningar kan följas upp.

När lämplig dos av läkemedlet har hittats och situationen är stabil, minskas kontrollfrekvensen efter individuella behov, till exempel till 1–2 gånger per år. Om biverkningar uppstår under behandlingen eller effekten av läkemedlet förändras, är det skäl att boka en extra läkarkontroll.