Den största enskilda orsaken till fosterdöd är syrebrist i livmodern, som kan ha börjat plötsligt eller pågått en längre tid. Vissa medfödda avvikelser hos fostret, till exempel neuralrörsdefekt och kromosomrubbning (t.ex. trisomi 13 och 18) innebär förhöjd risk för fosterdöd. Infektioner (virus- och bakterieinfektioner som hiv, hepatit, syfilis, malaria, cytomegalovirusinfektion, toxoplasmos, parvovirus, influensa och tuberkulos) har förknippats med fosterdöd. Orsaken kan också vara för tidig avlossning av moderkakan, navelsträngskomplikationer, såsom knut på navelsträngen, eller mammans trombosbenägenhet. Bara ungefär var tionde fosterdöd beror på fostrets utvecklingsstörning. Trots omsorgsfulla utredningar hittar man inte nödvändigtvis alltid förklaringen till varför fostret dött.
Riskfaktorer för fosterdöd är mammans ålder (enligt litteraturen över 35 års ålder), rökning, övervikt och långt gången graviditet (över 42 graviditetsveckor). Också havandeskapsförgiftning, det vill säga preeklampsi, samt diabetes och förhöjt blodtryck före graviditeten sammanhänger med högre risk för fosterdöd. Pojkfoster har i litteraturen konstaterats ha en cirka 10 procent högre risk för fosterdöd än flickfoster, men orsaken till det här är okänd.
Diagnos
Det går inte att förutse fosterdöd. Minskade fosterrörelser kan tyda på att fostrets tillstånd försvagas. Att fostrets rörelser upphör är tecken på fosterdöd. Ibland kan det förekomma för tidiga sammandragningar eller lätta blödningar samtidigt som rörelserna upphör. Rådgivningen kan börja misstänka fosterdöd också utan symtom, om det inte går att höra fostrets hjärtljud med en så kallad doppler-apparat. Fosterdöd konstateras och säkerställs med en ultraljudsundersökning där det inte går att se fostrets hjärta slå. Tecken på fosterdöd som inträffar under förlossningen är att hjärtljuden upphör.