Hälsan är människans skatt. Den värnar var och en om på sitt eget sätt. Trots allt förlorar de flesta av oss hälsan i något skede. Oavsett om förlusten är tillfällig eller permanent, blir vi då tvungna att ansluta oss till dem som får hjälp.
I Finland är hälso- och sjukvårdsnivån hög. Trots detta märker den som är sjuk ofta att man är tvungen att konkurrera om vården. Man kan få den egna ”halvtimmen” först efter flera veckors köande. Dessa veckor kan också psykiskt bli väldigt tunga.
När man sedan får sin diagnos, ska man följa en vårdväg som planeras av yrkespersonal. Vid en allvarlig sjukdom kan det bli som att lägga ett pussel, som reglerar patientens framtid. Obedda infinner sig också många osäkerhetsfaktorer, och växlande hopp och förtvivlan.
Jag har själv drabbats av allvarliga diagnoser två gånger. Jag har erfarenhet av försiktiga prognoser. Samtidigt har jag tacksamt tagit emot den uppmärksamhet som vårdpersonalen har visat mig trots sin brådska.
Ja, brådskan är sjukvårdens fiende såväl för den vårdande personalen som för patienten. Man kan inte ge eller få tillräckligt med tid. Därför strävar varje människa som är sjuk efter att skapa något slags stödnätverk åt sig. Om utgångspunkten redan är ensamhet, kan det bli svårt att bygga upp ett nätverk. Det är svårt att hitta frivilliga.
Kamratstöd bottnar i ett behov av att dela liknande livserfarenheter. Det är lätt att möta andra människor som helt klart har lätt att förstå vad jag upplever just nu. Vi kan nå varandra på samma nivå.
Jag har själv arbetat med att hjälpa under nästan hela mitt vuxna liv. Men det var först när jag själv blev sjuk som jag riktigt förstod vilken betydelse kamratstöd har. Det kan få luft och utvecklas av den egna viljan som volontärarbetet bygger på. Och då måste man allra först kasta den gemensamma fienden överbord: brådskan.
Det är alltså inte konstigt att OLKA-verksamhetens annons om frivillig stödverksamhet bland sjuka lockade en ”expert inom tidsfördriv” (pensionär). Den utbildning som erbjuds öppnar möjligheten att komplettera sin egen kunskapsbank och utvidga vänkretsen med hjälpsamma människor. Vi är alltså stödkamrater redan från början.
Redan några gånger som guide och samtalspartner vid Seinäjoki centralsjukhus gav härlig respons som värmde hjärtat. Verksamheten är mycket givande och tas väl emot av både klienter och personal.
Utbildning som bygger upp stödkamratens kunnande pågår som bäst för mig. Den har varit givande. Det är rentav inspirerande att jag tack vare min egen sjukdom kan göra livet lättare för andra medmänniskor som kämpar med sina sjukdomar.
Redan nu har jag insett att det är det bästa elixiret även för mig själv.
Författare: Jorma Uimonen, sjukhusvolontär, OLKA Seinäjoki