Jag tror att skrivande också hjälper mig att acceptera min sjukdom. Eller i alla fall att leva med den... bättre.
För mig var det en viktig och givande upplevelse att göra kamratvideoserien. Jag var tvungen att via andra människor bemöta sådana svåra saker som sjukdomen för med sig. Å andra sidan gav personerna jag intervjuade mig mycket entusiasm och hopp samt exempel på hur man i praktiken kan förhålla sig till och leva med sjukdomen, och trots den. Den visuella värld som Tekla Vály skapat i videorna förmedlar det underbara perspektivet att allt i det återstående livet inte är som man kunde tänka sig! Livet med en obotlig sjukdom – eller med döden – är varken fult eller onyanserat, utan liv i alla dess färger ända fram till det sista andetaget. Jag hoppas att personer i samma situation och närstående till personer med obotliga sjukdomar nås av den mångfacetterade ärligheten, våndan och förhoppningen i videorna.