En patient som är nära döden vill vanligtvis inte äta och känner sig inte hungrig. Under dödsprocessen avtar kroppens funktioner, och kroppen kan inte längre utnyttja näring och vätska.
Däremot leder konstgjord hydrering eller näring till att vätskan tar sig till vävnaderna och orsakar svullnad, andnöd och mer lidande. Därför är konstgjord hydrering ofta inte god vård av en döende patient.
Hydrering används när vätskeintaget tillfälligt har försvårats eller patienten lider av övergående vätskebrist, till exempel i samband med diarré. Vätskebehandling är nyttigt om orsaken bakom vätskebristen kan behandlas och patientens tillstånd förväntas återhämta sig efter vätskebehandlingen. Döden är inte ett sådant tillstånd. Patienten dör alltså inte på grund av att hen inte äter eller dricker, utan patienten äter och dricker inte för att hen håller på att dö.
Eventuell törst som beror på torr mun kan lindras genom en effektiv munskötsel och fuktande av munnens slemhinnor.