Av njurstenarna försvinner 60 procent och av stenar i urinledaren försvinner 80 procent av sig själva utan åtgärder.
Oftast uppstår urinsten i njurbäckenet. En del av stenarna går till urinblåsan via urinledaren och lämnar kroppen med urinen. Ibland fastnar en urinsten i njurbäckenet, urinledaren eller urinblåsan. Stenar orsakade av inflammation uppstår i regel i urinblåsan.
Sjukdomen kan vara återkommande. Endast en tredjedel av de insjuknade klarar sig utan att få ett nytt urinstensanfall.
Urinvägstenar är lite vanligare hos män än hos kvinnor. Urinvägstenar kan förekomma hos människor i alla åldrar, men den vanligaste åldern för den första urinvägsstensattacken är cirka 45 år.
Största delen (60–80 %) av stenarna är kalksten (kalciumförening). De näst vanligaste (10–15 %) är infektionsstenar. I vissa sällsynta fall orsakas stenarna av en ämnesomsättningssjukdom (urat- eller cystinstenar, 5–10 % av stenar).
Oftast förblir orsaken till stenarna okänd eller så är stenarna en konsekvens av en strukturell eller funktionell täppning i urinvägarna. En strukturell avvikelse, till exempel prostataförstoring hos män, kan leda till att en infektionsten innehållande magnesium bildas i urinblåsan i samband med urinvägsinfektion. Metaboliskt syndrom ökar risken för att bilda urinvägstenar. Hos de flesta patienter finns det oftast flera orsaker till stenbildningen.