Dosering och bruksanvisning för smärtstillande läkemedel

Antiinflammatoriska läkemedel bör användas med lägsta effektiva dos under kortast möjliga tid. Till exempel används det vanligt förekommande antiinflammatoriska läkemedlet ibuprofen (handelsnamn Burana, Ibumax, Ibuxin etc.) för egenvård hos vuxna och barn över 12 år med en dos på 200–400 mg, 1–3 tabletter per dag. Om symtomen kvarstår eller förvärras är det lämpligt att uppsöka läkare för en bedömning. Om patientens tillstånd kräver det kan läkaren förskriva ibuprofen i en högre dos beroende på individuella behov och respons. I de flesta situationer är en tillräcklig dos 400–600 mg tre gånger per dag. Engångsdoser på mer än 600 mg har inte visat sig vara mer effektiva, så kallad takeffekt av ibuprofen nås vid engångdosen 600 mg. Sannolikheten för biverkningar ökar med höga doser.

Flera NSAID-preparat bör inte användas samtidigt eftersom de har samma verkningsmekanism. Andra NSAID-preparat inkluderar ketoprofen, diklofenak och naproxen, samt de så kallade coxiberna, dvs. etoricoxib och celecoxib.

Den rekommenderade dosen paracetamol är 500–1000 mg 1–3 gånger per dag. Den maximala dosen är 3,0 g per dag. För att uppnå effekt används den lägsta effektiva dosen under kortast möjliga tid. En överdos av paracetamol kan orsaka leverskador. Paracetamol kan också ingå i kombinationspreparat, vilket bör beaktas i den dagliga dosen.

Om patienten har en långvarig sjukdom som påverkar till exempel njur- eller leverfunktionen kan den rekommenderade dagliga dosen av smärtstillande medel vara betydligt lägre eller så kan användningen av dem till och med uteslutas helt. I dessa situationer är det skäl att uppsöka läkare för en grundlig utvärdering.

Längden på smärtstillande medicinering beror på orsaken till smärtan. Om orsaken till smärtan är plötslig och övergående, såsom en benfraktur, kommer behovet av smärtstillande medicinering gradvis att försvinna allt eftersom skadan läker. När smärtan börjar avta kan man självständigt minska dosen av smärtstillande medicinering och gradvis sluta använda den helt, även om det fortfarande finns läkemedel kvar på receptet.

Om smärtan är långvarig, det vill säga har fortsatt i mer än 3 månader, behövs ofta längre, kontinuerlig medicinering. Vissa läkemedel mot långvarig smärta har en sådan verkningsmekanism att potentiella biverkningar vanligtvis uppträder vid inledning av behandlingen, men effekten blir tydlig först när behandlingen fortsätter i flera veckor eller månader. Även vid långvarig smärtbehandling är det ibland klokt att försöka minska läkemedelsdosen och förenkla medicineringen samt utvärdera om en mildare smärtstillande medicinering skulle vara tillräcklig.

Smärtstillande medel avser i allmänhet antiinflammatoriska läkemedel och paracetamol. Behovet av dessa läkemedel och medicineringens längd beror på smärtans ursprung och dess bakomliggande faktorer, samt patientens eventuella andra sjukdomar och mediciner som används. Av denna anledning kan en generell rekommendation om längden på användning av smärtstillande inte ges. Om smärtan kvarstår och kräver långvarig smärtstillande behandling bör du söka läkarvård.

Vid användning av receptfria smärtstillande medel bör du följa anvisningarna i bipacksedeln för doseringslängd. Om du också tar andra regelbundna läkemedel är det en bra idé att diskutera med din läkare om lämpligt smärtstillande medel och trygg medicineringstid.

Smärtstillande medicinering som tagits kort tid eller med låg dos kan nästan alltid avbrytas tryggt på egen hand.

Plötsligt avbrytande av opioider och läkemedel mot nervsmärta (såsom gabapentin eller pregabalin) som har använts regelbundet och under lång tid kan leda till abstinensbesvär. I sådana fall bör avbrytandet ske under läkares övervakning.

Paracetamol och NSAID-preparat kan säkert avbrytas utan läkares övervakning även efter långvarig användning.

Vid behandling av akut smärta bör smärtstillande läkemedelsbehandling vara så kort som möjligt. Till exempel är antiinflammatoriska läkemedel endast avsedda för kortvarig användning, högst 3 dagar för att behandla feber och 5 dagar för att behandla smärta. Om symtomen kvarstår eller förvärras bör du kontakta läkare.

Om smärtan är kronisk, dvs. långvarig, och målet är långvarig smärtlindring kan behandlingstiden vara längre. Lämpligt smärtstillande medel påbörjas med lägsta dos, varefter den dagliga dosen ökas till underhållsdosen enligt patientens individuella respons och tolerans. Kontroller med läkare bör ordnas i början av behandlingen så att responsen och förekomsten av eventuella biverkningar kan följas upp.

När lämplig dos av läkemedlet har hittats och situationen är stabil, minskas kontrollfrekvensen efter individuella behov, till exempel till 1–2 gånger per år. Om biverkningar uppstår under behandlingen eller effekten av läkemedlet förändras, är det skäl att boka en extra läkarkontroll.