Våra kroppar förändras när vi åldras, även om vi försöker leva så hälsosamt som möjligt. Arv och hälsosamma levnadsvanor påverkar dock när och i vilken omfattning förändringarna uppträder. Generellt kan man säga att muskelmassan tenderar att minska och mängden fettvävnad att öka med åldern. Samtidigt minskar också kroppens vattenmängd. De läkemedel vi använder är antingen fett- eller vattenlösliga, vilket innebär att den volym de löser sig i i kroppen också förändras.
Dessutom börjar njurarnas funktion långsamt försämras med åldern. Vid vissa läkemedel måste man ta hänsyn till även lindrig njursvikt och vid behov justera dosen. Man får inte själv ändra doseringen av läkemedel, utan det gör den behandlande läkaren. Läkemedelsbehandling vid kroniska sjukdomar och långvarig medicinering bör utvärderas regelbundet efter att man fyllt cirka 70 år. Behovet av läkemedelsbehandling bedöms vid varje läkarbesök, men en mer grundlig utvärdering vore bra att göra med bestämda intervall, till exempel årligen. Ibland kan kroniska sjukdomar förvärras, vilket kräver tillfälligt intensifierad läkemedelsbehandling och kanske även sjukhusvård. När situationen har normaliserats kan medicineringen ofta minskas. En god och fungerande vårdrelation till den egna läkaren är då viktig för att helhetsbilden av läkemedelsbehandlingen ska bevaras. Den behandlande läkaren beslutar om nödvändiga behandlingar, men utvärderingen kan göras tvärprofessionellt i samarbete mellan vård- och apotekspersonal samt läkare.
Något generaliserat kan man säga att läkemedlens verkan ofta förlängs och effekten kan förstärkas. Hos äldre personer kan sömnmedicin som tas på kvällen fortfarande orsaka dåsighet och fall på morgonen. Även vissa sjukdomstillstånd kan förändras med åldern och därmed kräva ändringar i medicineringen. Nedan några exempel.