Osteogenesis imperfecta

Den klassiska Sillence-klassificeringen, som publicerades 1979, delade in sjukdomen i fyra olika kategorier beroende på sjukdomens svårighetsgrad. I och med upptäckten av nya sjukdomsframkallande gener har klassificeringen reviderats. De olika typerna av OI kan klassificeras efter orsakande gener med hjälp av latinska siffror. Klassificeringen efter sjukdomstyp, skriven med arabiska siffror, används för närvarande ofta i det kliniska arbetet:

• Typ 1 är den lindrigaste sjukdomsformen som inte orsakar felställning av benen eller svår kortväxthet. Denna form orsakas av förändringar i COL1A1- eller COL1A2-genen.

• Typ 2 är den svåraste sjukdomsformen och leder till döden antingen under fosterstadiet eller strax efter födseln. Denna sjukdomsform orsakas också av mutationer i andra gener än kollagengenen.

• Typ 3 är en svår sjukdomsform som orsakar en hög risk för frakturer och svåra felställningar i benstommen. Den kan orsakas av genetiska defekter i nästan alla för närvarande kända OI-gener

• Typ 4 orsakar en medelsvår sjukdomsbild och kan också orsakas av många olika genetiska defekter.

• Typ 5 avviker mycket från de typer som beskrivs ovan genom att den kännetecknas av en onormalt stor mängd kallus (bindväv) som uppkommer på frakturstället under frakturens läkningsfas. Denna form orsakas av en mutation i IFITM5-genen.

Frakturer kan uppstå, förutom i de långa benen, revbenen, fingrarna och tårna, även i ryggraden. Skolios och bröstkorgsdeformitet förekommer i den medelsvåra och svåra sjukdomsformen. Svåra sjukdomsformer kan vara förknippade med en allvarlig tillväxtstörning och personer med de lindrigaste formerna är vanligtvis normalstora.

Överrörlighet i lederna kan konstateras hos upp till 70 procent av OI-patienterna och kan utsätta dem för ledluxation.

Färgen på ögats hornhinna kan vara normal, blåaktig eller gråaktig. Blåa hornhinnor är ett vanligt fynd vid typ 1-sjukdom.

OI kan orsaka förändringar i tänderna och sjukdomens uttrycksform i tänderna kallas dentinogenesis imperfecta. Tänderna kan vara genomskinliga, ha missfärgningar och slitas/spricka lätt, vilket kan leda till förtida tandförlust.

Ungefär hälften av OI-patienterna utvecklar en hörselnedsättning, vars svårighetsgrad kan variera. I svåra sjukdomsformer kan hörseln vara nedsatt redan i barndomen.

OI kan vara förknippad med hjärtfynd, varav de vanligaste är hjärtklaffavvikelser.

I svåra sjukdomsformer kan patienten få problem i korsningen mellan skallen och halsryggraden.

Behandlingen är multidisciplinär och varierar beroende på sjukdomens svårighetsgrad. Alla patienter med OI måste se till att de får tillräckligt med kalcium och D-vitamin.

Den farmakologiska behandlingen som används hos barn är bisfosfonater. De är pyrofosfatanaloger som binder sig till benet och hämmar funktionen hos bennedbrytande celler (osteoklaster), vilket minskar nedbrytningen av benet. Bisfosfonatbehandling kan ges antingen som tabletter eller intravenöst. Hos barn används vanligtvis intravenös medicinering. En intravenös behandling är ofta förknippad med feber, muskel- och ledvärk under de första behandlingsomgångarna. Det är möjligt att kalciumnivåerna sjunker något och ibland sjunker även fosfatnivåerna betydligt. Den mest fruktade biverkningen är käkbensnekros, som inte har konstaterats hos barn som behandlas med bisfosfonat. Under en graviditet bör bisfosfonater inte användas. Det preparat som ska användas och behandlingens längd planeras från fall till fall av en läkare som är förtrogen med behandlingen av barnpatienter.

Det pågår för närvarande forskning för att undersöka om andra OI-läkemedel är lämpliga för barnpatienter och i framtiden kommer vi sannolikt att ha tillgång till andra läkemedel utöver bisfosfonater.

De ortopediska ingreppen är en del av behandlingen. Vissa patienter drar nytta av märgspikar i de långa benen och en kirurgisk korrigering av felställningar i extremiteterna. Rygg- och halsryggradens ortopedi kräver specialiserad expertis. Regelbundna tandläkarkontroller är en viktig del av patientens behandling. Det rekommenderas att hörseluppföljning påbörjas senast i tonåren och i de svåraste sjukdomsformerna redan i barndomen.

Den dominerande sjukdomsformen orsakas antingen av en ny (de novo) mutation, eller annars ärver barnet sjukdomen från sin förälder med samma sjukdom. I sådana fall är återfallsrisken sjukdomen 50 procent vid varje graviditet. Vid en övergående sjukdomsform ärver barnet den sjukdomsframkallande genen från båda föräldrarna. Föräldrarna är då asymtomatiska bärare av sjukdomen och det finns en 25 procents risk för att deras barn har sjukdomen i varje graviditet. I den X-kromosomalt ärftliga formen är modern en asymtomatisk bärare eller en bärare med lindriga symtom (sjukdomen finns endast på moderns andra X-kromosom) och sönerna drabbas hårdare när de ärver den sjuka X-kromosomen från sin mor.

Ungefär 90 procent av osteogenesis imperfecta orsakas av förändringar i COL1A1- och COL1A2-generna. Dessa förändringar är dominant ärftliga.

Det finns inga exakta siffror på förekomsten av OI, eftersom vissa lindrigare sjukdomsformer förblir odiagnostiserade. En grov uppskattning av prevalensen är 1/15 000. Sällsynta recessivt ärftliga former av OI är vanligare i länder där äktenskap inom släkten är vanliga.

Vissa fall kan diagnostiseras på grundval av släktanamnesen, kliniska drag och frakturer. Om barnets förälder har en genetiskt bekräftad OI kan barnets diagnos fastställas kliniskt, men i andra fall bekräftas diagnosen genom molekylärgenetik. Genetisk testning kan först inriktas på de vanligaste förändringarna i COL1A1 och COL1A2-generna, och om de inte leder till en diagnos kan ytterligare undersökningar göras för att utreda mer sällsynta genförändringar.