Ungdom, sjukdom och uppror - råd till föräldrar

Ensamhet är sårbart, förlamande och skadligt under ungdomsåren. Att ligga hemma och vara sysslolös kan vara en följd av ensamhet, vilket kan leda till tillbakadragande och utanförskap. Även flera psykiska sjukdomar, såsom depression, bryter ut just under ungdomsåren.

Oroande tecken är:

• ökad skolfrånvaro, när orsakerna till frånvaron är: huvudvärk, magont, illamående eller trötthet

• undvikande av kompisgrupper eller avsaknad av vänner

• kaotisk dygnsrytm

• bristande hygien, det vill säga försummelse av utseende och renlighet

• att inte äta eller överätning

• tydligt självdestruktivt beteende, såsom skärande, upprepad alkohol- eller drogmissbruk, stöld och nattliga frånvaron som den unga personen inte berättar om.

Även om den unga personen inte vill att man ingriper i hans eller hennes handlingar, måste dessa saker diskuteras med honom eller henne och vid behov begränsa den unga personens handlingar så mycket som möjligt. Vid behov kan man söka hjälp från skolhälsovården eller ta upp problemen vid ett läkarbesök om ett sådant snart är aktuellt. Även familjerådgivningen är en plats, som man kan kontakta med låg tröskel. Om den unga personen tillbringar sin tid huvudsakligen i äldre sällskap, är det viktigt att lära känna dessa vänner och prata med den unga personen om betydelsen av åldersskillnaden. Om den unga personen inte tar med sig vänner hem eller inte vill berätta om dem, är det ofta ett tecken på att sällskapet inte är pålitligt och säkert. Vänner i olika åldrar är inte ett hot i sig, men en stor åldersskillnad och betydligt äldre sällskap, kan utsätta den unga för rusmedel och utnyttjande.

Den största turbulensfasen under puberteten inträffar oftast i början av högstadiet, men hos vissa ungdomar fortskrider puberteten långsammare. Då kan en eventuell regression i tänkandet och beteendet samt humörsvängningar bli mer framträdande först vid 16–18 års ålder. Detta kan äventyra övergången till fortsatta studier. Dessutom finns det en risk för att kontinuiteten i vården bryts för ungdomar med långvariga sjukdomar när vårdplatsen byts.

Den unga kan fortfarande behöva stöd även som myndig, till exempel med att ta medicin, läkarbesök och att komma ihåg tider för blodprovstagning, eftersom ansvaret för att sköta sin egen sjukdom inte automatiskt uppstår när den unga fyller 18 år.

Hos vissa unga kan puberteten vara stormig – oavsett om den unga personen är frisk eller har en kronisk sjukdom. En mamma berättade: "Det känns som om min dotter över en natt blev ett tonårsmonster. En bekant flicka gick och lade sig, men på morgonen steg en sur ung person upp som först och främst kritiserade inredningen i sitt rum, mammans och pappans utseende, yrke..."

Den utvecklingsmässiga uppgiften under puberteten är att barnet växer upp till en vuxen både fysiskt, psykiskt och känslomässigt. Detta kräver en mental frigörelse från barndomshemmet, dess tankevärld och trygghet. Hemmets, det vill säga föräldrarnas, värderingar ska granskas. Föräldern har ofta svårt att stå ut med den orimliga kritik som kommer från deras barn, men det är viktigt att lyssna på den unga personen, försöka behålla samtalskontakten och ge rätt beteendemodell i konfliktsituationer.

Föräldrarna kan naturligtvis inte acceptera att den unga personen vägrar ta sin medicinering eller inte går på överenskomna blodprov. I dessa situationer, när grälet har lagt sig och parterna har lugnat ner sig, är det viktigt att återgå till det som var orsaken till grälet: den unga personen måste ta hand om sig själv och ta mediciner i tid.

Det vore bra om den unga personen kunde se den kroniska sjukdomen som en del av sin egen personlighet. Det går bättre att acceptera saken, om den kroniska sjukdomen har varit en del av livet redan i tidig barndom. Att lära sig egenvård och ta ansvar för den är också ett tecken på att acceptera sjukdomen och en förutsättning för självständighet som vuxen. Unga behöver tid och stöd för denna tillväxt, vissa mer och vissa mindre.

Den unga personen kan gå till mottagningar ensam, men de flesta unga vill ha med sig en förälder åtminstone en del av tiden. En tonåring kan ha saker som han eller hon inte vill dela med sina föräldrar, och det är normalt. Det är bra att den unga personen kan fundera över sitt liv och sin sjukdom med vårdpersonalen.

En lugn och respektfull diskussion med den unga personen hjälper att klargöra vad man kommit överens om vid mottagningen. Föräldern kan också i samförstånd med den unga personen läsa de texter som läkaren har skrivit i Kanta-webbtjänsten.

Ärendet kan tas upp med vårdgivaren. Läkaren kan komma överens med den unga personen om vad han eller hon kan berätta för föräldrarna med den unga personens tillstånd, även om den unga personen inte vill ha sina föräldrar med på mottagningen. Öppenhet och ömsesidig respekt är viktiga.

Den unga personens vardag kan innehålla flera olika aktörer. Vissa unga har regelbunden terapi, såsom fysioterapi, talterapi, ergoterapi, neuropsykologisk rehabilitering eller psykoterapi.

Det är inte alltid roligt att gå på rehabilitering. Om besöken börjar bli problematiska eller den unga personen hoppar över besök, bör föräldern diskutera saken med den unga personen och den behandlande terapeuten. Tillsammans är det möjligt att fundera över nya sätt att göra terapin meningsfull. Ibland kan man tillsammans med terapeuten och läkaren också fundera över nya terapimetoder eller till och med ta en paus.

Ungdomstiden innebär att tänja på gränser och ibland även göra felaktiga beslut. Föräldraskapet sätts på prov och många regler måste omförhandlas. Nedan finns länkar till webbplatser som erbjuder information för att stödja föräldraskapet.