Äldres känslighet för läkemedels verkan

Människokroppen är på många sätt på topp vid cirka 24 års ålder. Då är hjärnan fullt utvecklad och njurfunktionen som bäst. Olika studier har visat att därefter börjar njurfunktionen småningom minska. Detta har ingen praktisk betydelse på årtionden. Vi har gott om extra kapacitet i njurarna, eftersom vi alla har två njurar men klarar oss bra även med en. Om man använder läkemedel långvarigt bör njurfunktionen kontrolleras årligen efter att man fyllt 70 år. Dosen av vissa läkemedel måste minskas eller dosintervallet förlängas om njurfunktionen minskar för mycket. Ibland kan man också behöva byta till ett läkemedel som inte kräver njurfunktion för att utsöndras ur kroppen.

Viktökning är ingen naturlag som drabbar alla vid en viss ålder, men med åldern minskar muskelmassan och mängden fett ökar. Även kroppens vattenhalt minskar. När ett läkemedel har svalts, passerar det genom matstrupen och magen till tarmen, där det tas upp i kroppen. Matsmältningskanalens funktion saktar ofta ner med åldern, så läkemedlet kan börja verka senare än tidigare. Å andra sidan fördelar sig fettlösliga läkemedel bättre i den äldre personens fettvävnad, vilket ofta förlänger deras verkningstid. På grund av kroppens förändringar kan man grovt säga att läkemedelseffekten vanligtvis ökar och verkningstiden förlängs med åldern.

Hos vissa av oss bevaras hörsel och syn långt upp i åldern, men för de flesta börjar synen försämras och även smidigheten påverkas. Det märks lättast om man försöker stå på ett ben med ögonen stängda. Unga människor klarar av det utan att vingla, men med åldern lyckas det inte alltid ens med öppna ögon. Försämrad balans tillsammans med ökad läkemedelseffekt kan leda till ökad fallrisk. Detta är särskilt skadligt om man använder läkemedel som försämrar balansen. Sådana läkemedel är till exempel sömnmedel, vars dåsighet kan kännas hos äldre ännu på morgonen.