Febersjukdomar som drabbar resenärer i utvecklingsländer är i regel desamma som förekommer i hemlandet. Man kan få rinit och urinvägsinfektioner var som helst. Influensa förekommer också runt om i världen. Det är dock mycket mer sannolikt att få febrig diarré när man reser än när man hålls i hemlandet.
I tropikerna och subtropikerna finns det många febersjukdomar som är mycket sällsynta eller inte förekommer alls i Finland. De viktigaste och vanligaste sjukdomarna som resenärer drabbas av är malaria, tyfus och denguefeber. De två förstnämnda kräver snabb läkemedelsbehandling. Alla inkluderar hög feber och allmänna symtom som huvudvärk, muskelvärk och buksmärta. Personer med denguefeber och ibland tyfus kan uppvisa hudförändringar som kan ge en fingervisning om orsaken till sjukdomen. Risken för malaria är störst i tropiska Afrika, både i städer och på landsbygden, och sjukdomen kan smittas trots förebyggande malariamedicinering.
I praktiken kan dessa sjukdomar inte diagnostiseras på ett tillförlitligt sätt enbart på grundval av sjukdomsbilden. Eftersom malaria, tyfus och andra bakterieinfektioner är livshotande, utreds tillståndet av en resenär med feber vanligtvis på sjukhusets jourmottagning om resenären har rest till ett malariaområde och orsaken till febern inte annars är klar. De flesta hälsocentraler och privata läkarstationer är inte utrustade för att ta och undersöka malariaprov.
En allmän anvisning är att om en ordentlig feber utvecklas inom några veckor efter en resa till tropikerna eller subtropikerna utan förkylning eller om orsaken till febern annars är oklar, bör man uppsöka jouren för en medicinsk bedömning.
Febern slår ofta till under resan. Även då gäller samma anvisningar. Det finns kvalificerade läkare och välutrustade, pålitliga sjukhus eller kliniker i nästan alla länder. Många resenärer köper antibiotika antingen med recept innan de reser hemifrån eller i resmålet och påbörjar en antibiotikakur enligt egen bedömning. Detta rekommenderas inte av flera skäl. För det första krävs en läkares yrkeskunskaper för att bedöma vilken sjukdom det är fråga om. Det kan vara malaria eller en virussjukdom, mot vilka antibiotika inte är effektiva. Läkarens expertis behövs också för att bedöma vilket antibiotikum som behövs om det är fråga om en bakteriesjukdom. Vid tyfus är till exempel inget oralt antibiotikum effektivt, utan det krävs intravenös behandling om man inte vet hur känsliga bakterierna är för antibiotika. Lokala läkare är vanligtvis bra på att bedöma orsakerna till och den bästa behandlingen för febersjukdomar, eftersom de vet vilka sjukdomar som förekommer i området. Det är viktigt att söka vård med så låg tröskel som möjligt.
För det andra utsätter en antibiotikabehandling patienten för antibiotikaresistenta bakterier, som är mycket vanligare i de flesta andra länder än i Finland. Till exempel i en studie som leddes av professor Anu Kantele, specialist på infektionssjukdomar vid Aurora sjukhus, drabbades 21 procent av de resenärer som insjuknade i turistdiarré men inte tog antibiotika av den resistenta ESBL-bakterien. Däremot fick 37 procent av de diarrépatienter som använde antibiotika problembakterien i fråga.
Dengue är den vanligaste exotiska virussjukdomen som orsakar feber hos resenärer. Det finns ingen effektiv antiviral behandling och sjukdomen går om av sig själv, men ofta är symtomen så allvarliga att de kräver sjukhusvård och -uppföljning.
På resor blir människors sexuella beteende ofta mer riskabelt än vanligt. En betydande andel av hivinfektionerna fås utomlands. Det finns en bra behandling mot hivinfektion, så diagnostiseringen är mycket viktig. Hivviruset sprids genom oskyddat sex eller blodkontakt (intravenösa droger). Ungefär hälften av alla hivsmittade får primärinfektionen inom några veckor efter smittan. Dess symtom omfattar feber och allmänna symtom som ont i halsen, huvudvärk och muskel- och ledvärk. Man bör göra ett hivtest om man betett sig riskabelt och om man får en oklar febersjukdom. Testet ska göras även utan symtom om du har haft oskyddat sex. Samtidigt bör andra könssjukdomstester, dvs. syfilis-, gonorré- och klamydiaprov också tas. I många länder är förekomsten av dessa sjukdomar mångdubbelt högre än i Finland, och därmed är också risken att få en könssjukdom genom oskyddat sex mångdubbelt högre. Det är bra att ta med sig kondomer hemifrån.