Bukspottkörtelns uppgift är bland annat att utsöndra hormoner (som insulin) samt matsmältningsenzymer i tarmkanalen. Vid en bukspottkörtelinflammation fungerar de enzymproducerande cellerna onormalt och enzymerna aktiveras redan inuti bukspottkörteln. Enzymerna frigörs i utrymmet mellan kigbukspottkörtelns celler, men även i de omgivande vävnaderna kring bukspottkörteln. Enzymerna orsakar en kraftig inflammatorisk reaktion, vilket leder till symtom som t.ex. kraftig smärta i den övre delen av magen, och ibland feber. Andra orsaker till akut pankreatit inkluderar höga fettnivåer i blodet (hypertriglyceridemi) eller höga kalciumnivåer (hyperkalcemi). Vissa mediciner kan orsaka pankreatit och dessutom finns det sällsynta former av autoimmun pankreatit där kroppens eget immunsystem attackerar bukspottskörteln och därmed orsakar en inflammatorisk reaktion. Tidigare ansågs genetiska riskfaktorer vara obetydliga, men de identifieras alltmer som viktiga faktorer i olika bukspottkörtelsjukdomar. Förekomsten av akut pankreatit ökar globalt eftersom fetma och gallsten har ökat. Rökning kan öka risken för pankreatit och förstärka alkoholens skadliga effekt på bukspottkörteln. Samma riskfaktorer kan påverka utvecklingen av akut återkommande pankreatit och långvarig (kronisk) pankreatit. Bukspottkörtelinflammationens svårighetsgrad varierar avsevärt, och i början av sjukdomen kan man ännu inte förutse hur svår den kommer att bli. Majoriteten av bukspottkörtelinflammationer behandlas med intravenös tillförsel av vätska, men en del patienter behöver intensivvård endoskopiska ingrepp eller operativ behandling.
Behandling av bukspottkörtelinflammation
Bukspottkörtelinflammation behandlas på sjukhus. Behandlingen innefattar god vätsketillförsel intravenöst och smärtbehandling. Bukspottkörtelinflammation kräver inte antibiotikabehandling annat än i specialfall. Inflammationen lugnar sig ofta inom några dagar, men en del patienter utvecklar en svår bukspottkörtelinflammation, som orsakar funktionsstörningar i andra organsystem och gör att patienten kan behöva intensivvård. Om man hamnar i intensivvård blir vård- och rehabiliteringsperioden lång och risken att dö är kraftig ökad.
Pankreatit behandlas stegvis. Detta innebär att behandlingen strävar efter att vara så lite invasiv som möjligt. Stora ingrepp undviks om möjligt. Vid behov sätts ett dränage genom huden för att kroppen ska bli av med vätskeansamlingar. I vissa fall kan endoskopiska ingrepp utföras genom magsäcken eller tunntarmen.
Man kan överväga en operativ behandling om andra metoder inte räcker till, men man försöker undvika det de första veckorna av sjukdomen. Vid en operation tar man bort den nekrotiska vävnad som inflammationen och bukspottkörtelenzymerna orsakat och bevarar den levnadsdugliga vävnaden.
Eftervård efter bukspottkörtelinflammation
Efter en bukspottkörtelinflammation ska man inte dricka alkohol alls på grund av den betydande risken för återfall. Man bör också sluta röka senast i detta skede, då rökning avsevärt försämrar läkningen, men dessutom även ökar sannolikheten för utvecklingen av en långvarig, alltså kronisk, bukspottkörtelinflammation.
Om bukspottkörtelinflammationen berodde på gallsten gör man en galloperation när inflammationen har lugnat sig. Med denna åtgärd tar man bort stenarna som följde med gallblåsan och förebygger samtidigt att det bildas nya stenar.
Om bukspottkörtelinflammationen har förstört bukspottkörtelvävnaden avsevärt kan man få diabetes på grund av att bukspottkörtelns hormonfunktion är otillräcklig. Diabetes behandlas antingen med tabletter eller med insulin som injiceras. Bukspottkörtelns förmåga att utsöndra matsmältningsenzymer kan också skadas, och då behöver man ersättningspreparat som tas via munnen.