Tonaudiometrin utförs med hjälp av kalibrerade hörlurar som har kalibrerats enligt internationella standarder och undersökningen sker i ett tillräckligt tyst undersökningsrum. Tonaudiometri som har utförts enligt internationella standarder är jämförbar mellan olika länder.
Hörselkurva
Den vanligaste hörselundersökningen är tonaudiometri som ger en hörselkurva för respektive öra.
Hörselkurvan eller tonaudiogrammet beskriver förmågan att uppfatta tysta ljud med olika tonhöjd. Tonaudiogrammet uttrycks som en hörseltröskelnivå (enhet dB HL), där nollnivån (0 db HL) motsvarar den genomsnittliga hörseln hos normala unga vuxna som hör normalt. Nollnivån är alltså inte ljudlös, utan ett mycket tyst ljud som en person med normal hörsel nätt och jämnt kan höra. Ju högre dB HL-värdet på hörselkurvan är, desto sämre hör den undersökta ljudet i fråga.
Vid tonaudiometri mäts hörseln i frekvensintervallet 125–8 000 Hz. Hörseln klassificeras genom att räkna ut ett medelvärde av hörseltrösklarna vid fyra viktiga frekvenser (500, 1 000, 2 000 och 4 000 Hz) i det öra som hör bättre. Ett medelvärde på 30 dB HL skulle till exempel betyda att personen har en lindrig hörselnedsättning.
Svårighetsgraden vid hörselnedsättning | Medelvärdet av hörseltrösklarna i det öra som hör bättre |
|---|---|
Lindrig | 20-40 dB HL |
Medelsvår | 40-70 dB HL |
Svår | 70-95 dB HL |
Mycket svår | Över 95 dB HL |
Tabell: Klassificering av hörselnedsättning baserat på medelvärdet av hörseltrösklarna för fyra frekvenser (500, 1000, 2000 och 4000 Hz) i det öra som hör bättre. Normal hörsel är bättre än 20 dB HL.
Vänstra örats hörselkurva visas med blå symboler och det högra örats med röda symboler.
En tonaudiogramundersökning förutsätter att den undersökta kan ge en tillförlitlig reaktion på det uppspelade ljudet till exempel genom att trycka på en knapp. Utöver toner med en frekvens kan man i undersökningen använda ett brus med begränsat frekvensintervall eller ett ljud vars frekvens varierar en aning.
Om en undersökning med hörlurar inte är möjlig till exempel på grund av den undersöktas låga ålder, kan undersökningen utföras i ett rum med kontrollerad akustik med hjälp av ett kalibrerat högtalarsystem. Om den undersökta är ett barn, tolkas reaktionen på ljud som att barnet vänder huvudet mot ljudkällan, eller så kan barnet betingas att reagera på de uppspelade ljuden med hjälp av lek. När den undersökta växer ökar tillförlitligheten i tonaudiometrin.
Ett tonaudiogram som erhållits som resultat av undersökningen utgör en grund för medicinsk diagnostik av hörselnedsättningen samt för planeringen av vård-och rehabiliteringsåtgärder. Även om tonaudiogrammet talar om den öronspecifika förmågan att uppfatta tysta ljud med olika frekvens, ger den ändå en relativt abstrakt bild av örats hörsel. Undersökningen ger inte en exakt bild av hur hörseln fungerar i talbaserad kommunikation, på grund av vilket man vid undersökningar av hörselnedsättningar ofta också utreder den hörselbaserade förmågan att identifiera tal.
Vad beskriver hörselkurvan?
Hörselkurvan eller tonaudiogrammet beskriver förmågan att uppfatta tysta ljud med olika tonhöjd. Tonaudiogrammet uttrycks som en hörseltröskelnivå (enhet dB HL), där nollnivån (0 db HL) motsvarar den genomsnittliga hörseln hos normala unga vuxna som hör normalt. Nollnivån är alltså inte ljudlös, utan ett mycket tyst ljud som en person med normal hörsel nätt och jämnt kan höra. Ju högre dB HL-värdet på hörselkurvan är, desto sämre hör den undersökta ljudet i fråga.
Vid tonaudiometri mäts hörseln i frekvensintervallet 125–8 000 Hz. Hörseln klassificeras genom att räkna ut ett medelvärde av hörseltrösklarna vid fyra viktiga frekvenser (500, 1 000, 2 000 och 4 000 Hz) i det öra som hör bättre. Ett medelvärde på 30 dB HL skulle till exempel betyda att personen har en lindrig hörselnedsättning.
Svårighetsgraden vid hörselnedsättning | Medelvärdet av hörseltrösklarna i det öra som hör bättre |
|---|---|
Lindrig | 20-40 dB HL |
Medelsvår | 40-70 dB HL |
Svår | 70-95 dB HL |
Mycket svår | Över 95 dB HL |
Tabell: Klassificering av hörselnedsättning baserat på medelvärdet av hörseltrösklarna för fyra frekvenser (500, 1000, 2000 och 4000 Hz) i det öra som hör bättre. Normal hörsel är bättre än 20 dB HL.
Vänstra örats hörselkurva visas med blå symboler och det högra örats med röda symboler.
Utförande av tonaudiometri
En tonaudiogramundersökning förutsätter att den undersökta kan ge en tillförlitlig reaktion på det uppspelade ljudet till exempel genom att trycka på en knapp. Utöver toner med en frekvens kan man i undersökningen använda ett brus med begränsat frekvensintervall eller ett ljud vars frekvens varierar en aning.
Om en undersökning med hörlurar inte är möjlig till exempel på grund av den undersöktas låga ålder, kan undersökningen utföras i ett rum med kontrollerad akustik med hjälp av ett kalibrerat högtalarsystem. Om den undersökta är ett barn, tolkas reaktionen på ljud som att barnet vänder huvudet mot ljudkällan, eller så kan barnet betingas att reagera på de uppspelade ljuden med hjälp av lek. När den undersökta växer ökar tillförlitligheten i tonaudiometrin.
Användning och tolkning av tonaudiogram
Ett tonaudiogram som erhållits som resultat av undersökningen utgör en grund för medicinsk diagnostik av hörselnedsättningen samt för planeringen av vård-och rehabiliteringsåtgärder. Även om tonaudiogrammet talar om den öronspecifika förmågan att uppfatta tysta ljud med olika frekvens, ger den ändå en relativt abstrakt bild av örats hörsel. Undersökningen ger inte en exakt bild av hur hörseln fungerar i talbaserad kommunikation, på grund av vilket man vid undersökningar av hörselnedsättningar ofta också utreder den hörselbaserade förmågan att identifiera tal.
Relaterat till ämnet
Uppdaterad 23.5.2021