Synfältsundersökningar vid bedömning av körsynen

Hos friska patienter räcker vanligtvis en normal undersökning för att bedöma patientens synfält (s.k. fingerperimetri). Ifall patienten likväl har en ögonsjukdom eller en neurologisk sjukdom, ska synfälten undersökas med hjälp av instrument som utvecklats för detta ändamål.

Hur ögonsjukdomar påverkar synfältet

En del ögonsjukdomar orsakar för patienter så långsamt progressiva synfältsbortfall att patienten inte lägger märke till det. I detta fall kan det vara svårt att acceptera att körtillståndet återkallas.

Flera ögonsjukdomar kan försvaga synskärpan. Om fjärr- och närseendet har försvagats permanent till exempel på grund av olika degenerationer i ögonbottnen och en diabetesrelaterad ögonsjukdom, är det vanligtvis enklare för patienten att förstå att synen inte längre är tillräcklig för att köra.

Däremot när patienten får långsamt progressiva synfältsbortfall och den centrala synskärpan förblir normal, som vid glaukom, kan patienten vanligtvis inte själv observera att synfältet inskränks och sjukdomen framskrider. Hjärnan hinner anpassa sig till långsamt progressiva synfältsbortfall och ”fyller i” synfältsbortfallen. Med andra ord är patienten vanligtvis inte medveten eller förnimmer synfältsbortfallen som grå områden eller områden som saknas.

Bild: Normalt synfält och synförnimmelse. () 

 

Bild: Förnimmelse som hjärnan "kompletterar" i området för synfältsbortfallet. (copyright Dr Ann Hoste, Goes Eye Center)

Vid glaukom bevaras den centrala synskärpan på en bra nivå ända fram till sjukdomens slutsstadium, även om patienten kan ha så kallat tunnelseende. För patienten är bortfallet ett ”tomt” område, det vill säga patienten ser inte bortfallet som ett grått område eller ett område som saknas.

Bild: Normalt synfält och synförnimmelse. (Bilden publiceras på nytt med tillstånd av Aikakauskirja Duodecim. Duodecim 2017;133:1476-83)

Bild: Tunnelseende på grund av glaukom. Patienten ser inte bortfallet som ett grått område. (Bilden publiceras på nytt med tillstånd av Aikakauskirja Duodecim. Duodecim 2017;133:1476-83)

Även om det i sig är positivt att vänja sig vid synfältsbortfall, kan det samtidigt vara mycket svårt för patienten att acceptera att synfältsbortfallet är ett hinder för att köra bil, även om kriterierna för den centrala synskärpan uppfylls.

Vanligtvis berättar patienterna att de kompenserar synfältsbortfallet med ögon- och huvudrörelser, men inspelade undersökningar ger dock inte stöd för denna erfarenhet.

Bilder av olika synfältsbortfall

Bild: Normalt synfält.​

Det kan förekomma synfältsbortfall i olika delar av synfältet. Även om bortfallsområdet i exemplen nedan beskrivs med grått, upplever inte patienten synfältsbortfallen som grå områden eller områden som saknas.


 Bild: Delvist synfältsbortfall.


 

Bild: Delvist synfältsbortfall.

Bild: ​Delvist synfältsbortfall.


 Bild: Delvist synfältsbortfall.

Neurologiska synfältsbortfall

Neurologiska synfältsbortfall utvecklas vanligtvis snabbt till exempel till följd av hjärninfarkt, varvid patienten kan själv upptäcka att en del av synfältet fallit bort, men inte alltid.

Ifall det förekommer synsymtom eller misstanke om sådana symtom, ska även patientens syn bedömas av en ögonläkare utöver neurologens undersökning.

 

Föregående sida

 



 

Uppdaterad  17.10.2019 10.12