Det finns inte ett rätt tillvägagångssätt eller sätt att ge stöd. Varje person och relation är individuell. Stödet beror på den obotligt sjuka personens egna situation, vanor och resurser samt förhållandet mellan den insjuknade och den anhöriga.
Hur stödjer jag en person som är obotligt sjuk?
Som anhörig – partner, förälder, barn, släkting eller vän - till någon som är obotligt sjuk eller får palliativ vård eller vård i livets slutskede kan du fundera på hur du bäst ska stöda patienten.
Det är bra att ta reda på vad den obotligt sjuka patienten själv vill och behöver. Under diskussionerna kan man ställa öppna frågor. Då säkerställer man att diskussionen förs på ett sätt som den insjuknade kan hantera. Man bör också acceptera det om ens anhöriga inte vill tala eller inte vill ha särskilt stöd. Man kan också prata om annat med patienten. Det kan vara uppiggande att prata om trevliga saker och hjälpa en att pausa från sjukdomen. Att endast koncentrera sig på sjukdomen kan bli tungt.
Det lönar sig att lita på sin egen intuition när man ger stöd. De anhöriga känner bäst den obotligt sjuka personen och dennes sätt att hantera saker. Ibland kan man också låta sakerna framskrida i egen takt. Man behöver inte försöka för mycket. Man kan stödja den som är obotligt sjuk genom att vara närvarande eller tillgänglig och lyssna på patienten. Ibland kan däremot konkreta handlingar vara till större hjälp än diskussion. Du kan också fråga vad du kunde göra.
I förhållandet och den gemensamma vardagen lönar det sig att upprätthålla de tidigare rutinerna och i umgänget ta i beaktande den obotligt sjuka personens resurser: orkar personen agera eller umgås lika aktivt som tidigare?
Det kan hjälpa den obotligt sjuka personen om hen ser att de anhöriga mår bra. Det är viktigt att de anhöriga tar hand om sin egen ork. Anhöriga får må bra, det återspeglas på ett positivt sätt i den obotligt sjuka personens mående.
Den insjuknade kan belastas av de omgivande människornas känslor, sorg och oro. Det kan vara bra att bearbeta de egna känslorna med någon annan än den som insjuknat. Det kan vara en vän eller hälsovårdspersonal.
En föregripande vårdplanering skapar trygghet och förutsebarhet i en osäker situation. De anhöriga kan ha en uppfattning om hur saker och ting borde gå till. Det vore dock bra att ge upp överdrivna försök att ha kontroll över situationen. Den obotligt sjuka personens mående, sjukdom eller inställning till situationen följer inget manuskript.
Man bör sträva efter att bevara den insjuknades värdighet och självkänsla även när personens kondition blir sämre och hen eventuellt behöver mer hjälp med mycket intima saker. Man bör stöda patientens självständighet och självbestämmanderätt enligt dennes resurser.
Det skulle vara bra om man kunde diskutera sjukdomen, vården, önskemålen och rädslorna öppet i familjen. Den palliativa vårdfasen kan fortgå länge, och livssituationen blir en del av familjens vardag. Även familjens roller kan anta en ny form.
Hur familjens liv ser ut i den palliativa vårdfasen eller under vården i livets slutskede beror på den sjuka personens och familjens resurser, omständigheter och behov.
Vad önskar den obotligt sjuka patienten?
Det är bra att ta reda på vad den obotligt sjuka patienten själv vill och behöver. Under diskussionerna kan man ställa öppna frågor. Då säkerställer man att diskussionen förs på ett sätt som den insjuknade kan hantera. Man bör också acceptera det om ens anhöriga inte vill tala eller inte vill ha särskilt stöd. Man kan också prata om annat med patienten. Det kan vara uppiggande att prata om trevliga saker och hjälpa en att pausa från sjukdomen. Att endast koncentrera sig på sjukdomen kan bli tungt.
Närvaro och tillgänglighet
Det lönar sig att lita på sin egen intuition när man ger stöd. De anhöriga känner bäst den obotligt sjuka personen och dennes sätt att hantera saker. Ibland kan man också låta sakerna framskrida i egen takt. Man behöver inte försöka för mycket. Man kan stödja den som är obotligt sjuk genom att vara närvarande eller tillgänglig och lyssna på patienten. Ibland kan däremot konkreta handlingar vara till större hjälp än diskussion. Du kan också fråga vad du kunde göra.
Tidigare sätt att agera och resurser
I förhållandet och den gemensamma vardagen lönar det sig att upprätthålla de tidigare rutinerna och i umgänget ta i beaktande den obotligt sjuka personens resurser: orkar personen agera eller umgås lika aktivt som tidigare?
Anhörigas välmående
Det kan hjälpa den obotligt sjuka personen om hen ser att de anhöriga mår bra. Det är viktigt att de anhöriga tar hand om sin egen ork. Anhöriga får må bra, det återspeglas på ett positivt sätt i den obotligt sjuka personens mående.
Den insjuknade kan belastas av de omgivande människornas känslor, sorg och oro. Det kan vara bra att bearbeta de egna känslorna med någon annan än den som insjuknat. Det kan vara en vän eller hälsovårdspersonal.
Planering och flexibilitet
En föregripande vårdplanering skapar trygghet och förutsebarhet i en osäker situation. De anhöriga kan ha en uppfattning om hur saker och ting borde gå till. Det vore dock bra att ge upp överdrivna försök att ha kontroll över situationen. Den obotligt sjuka personens mående, sjukdom eller inställning till situationen följer inget manuskript.
Den insjuknades självkänsla
Man bör sträva efter att bevara den insjuknades värdighet och självkänsla även när personens kondition blir sämre och hen eventuellt behöver mer hjälp med mycket intima saker. Man bör stöda patientens självständighet och självbestämmanderätt enligt dennes resurser.
Palliativ vård och vård i livets slutskede i familjen
Det skulle vara bra om man kunde diskutera sjukdomen, vården, önskemålen och rädslorna öppet i familjen. Den palliativa vårdfasen kan fortgå länge, och livssituationen blir en del av familjens vardag. Även familjens roller kan anta en ny form.
Hur familjens liv ser ut i den palliativa vårdfasen eller under vården i livets slutskede beror på den sjuka personens och familjens resurser, omständigheter och behov.
Relaterat till ämnet
Uppdaterad 10.4.2025