| Förebyggande av infektioner efter en njurtransplantation | Man kan aldrig skydda sig helt mot mikrober, men det är viktigt att komma ihåg nedanstående anvisningar under de första månaderna efter organtransplantationen när doserna av de immundämpande läkemedlen är som högst. - Se till att ha god handhygien.
- Undvik om möjligt att träffa personer som har någon slags infektion (t.ex. förkylning eller magsjuka). Om det inte är möjligt att undvika personen, till exempel om en familjemedlem har infektionen, kan du ändå försöka skydda dig mot smittan. Var särskilt uppmärksam på handhygienen (varje familjemedlem måste ha en egen handduk) och försök att i mån av möjlighet undvika direkt hudkontakt med personen som insjuknat.
Om du uppvisar tecken på infektion ska du kontakta det sjukhus där du följs upp. |
| Urinvägsinfektioner efter njurtransplantationen | Efter njurtransplantationen tas urinprov regelbundet. Om du får symtom som tyder på urinvägsinfektion, t.ex. sveda, smärta i nedre delen av buken och ett behov av att urinera oftare, är det viktigt att du kontaktar läkaren. Feber eller smärta i njurtransplantationsområdet kan vara tecken på en allvarligare infektion som kan kräva sjukhusvård. |
| Lunginflammation efter njurtransplantationen | Om du får hosta, andningssvårigheter och feber ska du kontakta din läkare omedelbart. Pneumocystis jiroveci kan ge upphov till en sällsynt men allvarlig lunginflammation hos patienter med immundämpande medicinering. Därför får patienter som genomgått en njurtransplantation förebyggande behandling med sulfa-trimetroprim under de 6 första månaderna efter transplantationen. Personer som är allergiska mot sulfa kan få förebyggande behandling med ett läkemedel som patienten inhalerar på sjukhuset en gång i månaden. |
| Cytomegalovirus (CMV)-infektion efter njurtransplantationen | En CMV-infektion beror oftast på att cytomegalovirus som redan finns i kroppen aktiveras när immunsvaret blir nedsatt av läkemedelsbehandlingen. En CMV-infektion kan ge upphov till många olika symtom, varav de vanligaste är feber och magbesvär. Njurtransplantationspatienter som löper risk att utveckla CMV-infektion får förebyggande behandling med valganciklovir under de 6 första månaderna efter transplantationen. Infektionen kan behandlas med läkemedel i tablettform eller ibland med intravenös medicinering på sjukhuset. CMV-infektioner ger vanligtvis lindriga symtom och kräver oftast inte sjukhusvård. |
| Herpesinfektion efter njurtransplantationen | En herpesinfektion ger upphov till röda och ömmande blåsor, oftast runt munnen eller könsorganen. Infektionen smittar mycket lätt via blåsorna. Efter en njurtransplantation behandlas infektionen i regel med virusmedicinering. |
| Bältros efter njurtransplantationen | Bältros är en sjukdom som orsakas av vattkoppsvirus, dvs. herpes zoster-viruset. Sjukdomen uppträder som ett smärtsamt eksem av blåsor som ofta sitter som ett bälte på ena sidan av kroppen, men blåsor kan förekomma även i ansiktet. Efter en njurtransplantation ska bältros alltid behandlas med virusmedicinering. För personer över 50 år rekommenderas vaccination mot bältros före en njurtransplantation. Om inget vaccin har getts före transplantationen kan ett icke-virusinnehållande vaccin mot bältros ges efter transplantationen. |
| Polyomavirusinfektion i njurtransplantatet | Polyomavirus som finns latent i kroppen aktiveras när kroppens försvarsmekanismer blir nedsatta. Infektionerna är nästan alltid symtomfria, men polyomavirus av typen BK kan ge upphov till infektion i njurtransplantatet och försämra dess funktion. Under det första året efter transplantationen följs polyomavirusproven upp regelbundet. Eventuella infektioner behandlas genom att minska den immundämpande medicineringen. |
| Svampinfektioner i munnen och underlivet efter njurtransplantationen | Det är vanligt med svampinfektioner på huden och slemhinnorna efter antibiotikakurer och hos personer med nedsatt immunsvar. Infektionerna behandlas i första hand lokalt med svampmedel, men i svåra fall kan man behöva effektivare behandling. Samverkan mellan ett svampmedel och läkemedlen som förhindrar avstötning bör först kontrolleras. |