Andningssvårigheter hos nyfödda

Nyföddas övergående andningssvårigheter är också kända som takypné och adaptationsstörning.

Övergående andningssvårigheter är ett vanligt problem hos nyfödda. I fosterstadiet är lungorna fulla med fostervatten och under de första andetagen efter födseln försvinner fostervattnet från lungblåsorna och ersätts med luft. I vissa fall blir den här övergången bristfällig och det blir kvar vätska i lungorna. Det kallas också adaptionsstörning eller takypné. Det är ett tillfälligt problem som vanligen går över inom 2–3 dygn.

Riskfaktorer för övergående takypné, dvs. ökad andningsfrekvens är

• planerat kejsarsnitt innan förlossningen startar,

• stor baby,

• mammans diabetes och astma,

• tvillinggraviditet och

• pojkkön.

Takypné behandlas med nasalt övertryck eller högflödesgrimma och vid behov extra syre. I de svåraste fallen av andningssvårigheter kan respiratorvård vara nödvändig.

RDS-sjukdom är ett vanligt namn för nyföddas andningssviktsyndrom. Namnet kommer från syndromets engelska namn respiratory distress syndrome.

Vanligen förekommer RDS hos små prematurer, men också ett något för tidigt fött eller fullgånget barn få RDS. RDS beror på otillräcklig produktion av ämnet surfaktant som minskar lungornas ytspänning.

Vanligtvis återhämtar sig ett något för tidigt fött barn från RDS med hjälp av övertrycksbehandling. Om syrebehovet ökar kan surfaktant ges i luftstrupen antingen i övertryck med en tunn kateter eller vid respiratorbehandling genom andningstuben. Ett mycket för tidigt fött barn behöver vanligtvis respiratorvård utöver surfaktantbehandling för RDS.

Regleringen av andningen i hjärnans andningscentrum kan hos för tidigt födda barn till en början vara omogen, vilket kan leda till andningsuppehåll, dvs. apnéer, hos barnet.

För att stimulera andningscentrumet kan man inleda behandling med koffein.

BPD (bronkopulmonell dysplasi) är en kronisk lungsjukdom hos mycket omogna prematurer. BPD utvecklas vanligen under de första levnadsveckorna och stör lungornas tillväxt och utveckling.

Riskfaktorer för BPD är bland annat genetiska sjukdomsanlag, livmoderinflammation hos modern och graviditetsförgiftning, tillväxtstörning hos fostret, tidigare RDS, respiratorvård och syrgasbehandling, infektioner och öppen ductus arteriosus.

BPD diagnostiseras vid 28 dagars ålder om barnet fortfarande behöver andningsstöd eller extra syrgas. Svårighetsgraden av BPD bestäms i en ålder som motsvarar graviditetsvecka 36+0. Om barnet klarar sig utan andningsstöd och extra syrgas är BPD lindrig. Om syrebehovet är mindre än 30 procent är BPD medelsvår. Om barnet behöver övertrycks- eller respiratorvård eller mer än 30 procent extra syrgas, är BPD svår.

BPD behandlas vid behov med andningsstöd, tillräcklig syresättning, vätskebegränsning, vätskedrivande läkemedel, tillräckligt energi- och proteinintag och vid behov inhalerbara astmaläkemedel och systemiska kortikosteroider.

BPD orsakar andningssvårigheter och förlängning av sjukhusvården. Barn med BPD kan under de första 1–2 levnadsåren oftare ha luftvägsinfektioner, slembildning och astmaliknande andningssvårigheter. BPD ökar risken för senare utvecklingsproblem.

Luftläcka, dvs. pneumothorax, uppstår när luftblåsan brister och luft läcker ut i pleura eller mediastinum, dvs. pneumomediastinum.

Symtomen är bland annat andningssvårigheter, ökat syrebehov, asymmetri i bröstkorgen eller en tunnliknande form och en plötslig försämring av tillståndet. Luftläckan är ofta förknippad med den första stimuleringen av det nyfödda barnet eller med respiratorvård och övertrycksbehandling, men kan också uppstå spontant. Diagnosen ställs på grundval av thoraxröntgen.

Behandlingen beror på hur allvarlig luftläckan är

Hos barn med lindriga symtom är målet att barnet ska kunna andas utan andningsstöd. Barn med lindriga andningssvårigheter får vid behov högflödesgrimma som andningsstöd.

Om barnets andningssvårigheter är betydande eller om pneumothoraxen orsakar tryck dvs. övertryckspneumothorax eller tensionspneumothorax och kräver behandling, inleds respiratorvård och barnet får surfaktantläkemedel. Övertryckspneumothorax behandlas genom att man för in ett rör (en drän) mellan revbenen in i lunghålan, genom vilket luften kan sugas ut. Smärtmedicinering är en viktig del av vården.

Ett foster som lider av intrauterin syrebrist utsöndrar barnbeck som kallas mekonium i fostervattnet och då blir fostervattnet grönt. Om det finns lite fostervatten bildas en tjock grön gröt. När fostret gör kraftiga andningsrörelser på grund av syrebrist kan barnbecket komma in i barnets luftvägar. En del av mekoniumaspirationen sker i livmodern, en del efter födseln under de första andetagen.

Mekonium kan orsaka blockeringar i de små luftvägarna, luftstockning, ökad blodtryck i lungan och en kemisk inflammationsreaktion. Barnet får då andningssvårigheter och syremättnaden är låg. En komplikation kan vara utveckling av pneumothorax. Majoriteten av de barn som föds med grönt fostervatten utvecklar dock inte mekoniumaspirationssyndrom.

Behandling av mekoniumaspiration

Om barnet föds i dåligt skick rensas luftvägarna genom sugning och vid behov genom spolning omedelbart efter födseln. Vid behov inleds övertrycksbehandling eller respiratorvård. Vid allvarlig mekoniumaspiration ges vid behov även surfaktantläkemedel. Om konventionell respiratorvård inte räcker till inleds högfrekvent respiratorvård. Dessutom får barnet antibiotikabehandling, eftersom en kemisk infektion ofta åtföljs av en bakteriell infektion.

En viktig del av behandlingen är god smärtmedicinering.

Om behandlingen inte ger önskat svar, kan man i svåra fall av aspiration överväga ECMO-behandling (extracorporeal membrane oxygenation), där blodet syresätts med hjälp av en anordning utanför kroppen. I Finland ges denna behandling endast på Helsingfors universitetssjukhus.

Återhämtning efter mekoniumaspiration sker enligt en individuell tidtabell och prognosen påverkas också av associerade problem, såsom asfyxi vid förlossningen.