Rehabiliteringen från en störning i hjärnans blodcirkulation är individuellt och svårt att förutse. Den varierar bland annat beroende på vilket område i hjärnan som blivit skadat och på skadans omfattning.
Det inledande skedet av sjukdomen är en särskilt viktig tid med tanke på rehabiliteringen. Hjärnan är mest mottaglig för rehabilitering omedelbart efter en störning i hjärnans blodcirkulation, och de största framstegen sker under de första månaderna efter insjuknandet. Cirka 50–70 procent av patienterna rehabiliteras så att de klarar sig på egen hand, men en stor del av de insjuknade får bestående symtom av olika allvarlighetsgrader.
Typiska symtom i sjukdomens akuta skede är ensidiga förlamningssymtom samt tal- och kommunikationssvårigheter. En störning i hjärnans blodcirkulation kan också ändra på patientens personlighet och orsaka trötthet.
Förlamningssymtom framträder ofta i armarna, och visar sig som klumpighet och kraftlöshet i händerna. I början är det ofta svårt för patienten att gå och hålla balansen. En stor del av de insjuknade rehabiliteras så att de kan gå själva, men en del behöver hjälpmedel för att kunna röra sig, till exempel en käpp, rollator eller rullstol.
En störning i hjärnans blodcirkulation kan medföra svårigheter med att producera eller förstå tal samt med att läsa eller skriva. Tal- och kommunikationssvårigheterna är särskilt svåra både för patienten och de anhöriga. Samtal med patienten kräver att den andra parten har tålamod och ger patienten tillräckligt med tid att svara. Det är ofta särskilt svårt för patienten att följa med och delta i samtalet i en grupp. Detta försvårar patientens sociala liv.
En störning i hjärnans blodcirkulation kan förändra patientens personlighet. Patienten kan verka passiv, oförmögen att ta initiativ, otålig eller lättretad. Det är svårt för patienten att lära sig nya saker, och ibland verkar det som om ingenting intresserar honom eller henne. Depression är det vanligaste psykiska problemen efter en störning i hjärnans blodcirkulation, och depression försvårar rehabiliteringsprocessen betydligt. Depression har ofta en koppling till begränsningar i patientens sociala liv och till svårigheter med att delta i aktiviteter som är viktiga för honom eller henne.
Vad kan jag göra?
Uppmuntra patienten till självständighet!
Uppmuntra patienten att utföra dagliga sysslor själv, och låt patienten först försöka själv. Regelbundna rutiner gör det lättare för patienten att handla självständigt.
Gör det möjligt för patienten att förverkliga
sig själ!
Skapa möjligheter för patienten att fortsätta med sina gamla fritidsintressen och att syssla med sina intressen. Delta också i fritidsaktiviteter tillsammans, och gå på evenemang av olika slag.
Hjälp patienten att umgås socialt!
Uppmuntra patienten att delta i sociala aktiviteter och hålla kontakt med släkt och vänner. Bjud in människor på besök.
Ge inte upp!
Personer som drabbats av störningar i hjärnans blodcirkulation är ofta oförmögna att ta initiativ och saknar entusiasm. Det är ofta den närstående som ska ta initiativ och föreslå deltagande i olika aktiviteter, och det kan kräva kontinuerlig uppmuntran att få patienten att komma med.
Föregående sidaNästa sida