Människans system för transmission av smärtsignaler är invecklat, och i detta kan det ske förändringar när smärta drar ut på tiden. Med hjälp av rehabilitering kan dock tillståndet återgå till det normala.
Hjärnan, ryggmärgen och nervbanorna i hela kroppen deltar i justeringen av hur smärtsignalerna transmitteras. Smärtkänslan uppstår när nervcellerna kommunicerar sinsemellan, dvs. sänder varandra så kallade smärtsignaler.
I smärttransmissionssystemet kan åtminstone följande förändringar ske när smärta drar ut på tiden.
Modifieringar i hjärnan
När smärta fortgår kan de hjärnområden som hanterar smärta förändras. Hanteringen av smärta flyttar närmare hjärnområden som hanterar emotion och motivation.
Man har också observerat att volymen av hjärnans gråa massa kan minska i fall med långvarig smärta. När smärtan lindras återgår tillståndet till det normala.
Dessa preliminära forskningsresultat om modifieringarna i hjärnan visar inte att smärtan ska tas ett dugg mindre allvarligt än i en situation där en vävnadsskada i kroppen ger upphov till smärta.
Observationerna ger dock större belägg för att den biologiska bakgrunden för långvarig smärta kan skilja sig väldigt mycket från bakgrunden för kortvarig smärta samt att modifieringen i hjärnans informationshantering och kopplingar delvis kan förklara att smärta drar ut på tiden i långvarig smärta.
I smärtbehandlingen talar man också om att man med stöd av fysioterapeutiska och psykologiska metoder kan ge sådan rehabilitering att hjärnan återgår till en balanserad och flexibel smärthantering..
De nervceller som transmitterar smärta börjar fungera effektivare
En långvarig vävnadsskada kan leda till att smärtnerverna blir känsligare. Detta kan stärka impulsströmmen till ryggmärgen där nervcellerna också börjar fungera aktivare. I och med detta blir hjärnan målet för alltfler smärtsignaler.
Smärtregleringssystemet försvagas
Från hjärnan går nervbanor till ryggmärgen, och dessa kan både bromsa upp och förstärka smärtsignalerna till hjärnan. Dessa nervbanor kallas för nedåtgående banor och är en del av smärtregleringssystemet. När smärta drar ut på tiden kan dessa banors funktion försämras: de kan inte längre reglera signalernas gång lika bra. Detta kan anknyta till förändringar i nivåerna av transmittorer, till exempel serotonin och noradrenalin.
Undersökningar visar att psykisk belastning och depressivitet kan leda till disposition för långvarig smärta. Om till exempel en operationspatient lider av svår ångest före operationen eller är deprimerad på grund av denna, kan risken för utdragen smärta öka.
Psykisk belastning påverkar nämligen hur hjärnan hanterar smärtsignaler och hur människans smärtregleringssystem fungerar.
Hur uppstår psykisk belastning?
- Om man vecka efter vecka blir tvungen att leva med smärta.
- En operation som ger upphov till långvarig smärta kan hos patienten ge upphov till ett tärande misstroende för den vårdansvariga parten eller hela vårdsystemet. Det som inträffat kan kännas mycket orättvist och uppfylla sinnet, och då överförs uppmärksamheten också lätt till smärtan.
- Återkommande smärtupplevelser är betungande, i synnerhet då dessa i fall med långvarig smärta ofta präglas av ovisshets- och hopplöshetskänslor.
- En del av den långvariga smärtan är en följd av en skada eller en olycka som varit psykiskt betryckande. Gemensamt för psykiskt betryckande händelser är att stressreaktionerna kan reflekteras en lång tid efter den första händelsen.
- När smärta hotar funktionsförmågan och livets meningsfullhet kan patientens jagbild försvagas.
- Smärta kan försämra de sociala förhållandena. I närkretsen förstår man kanske inte nödvändigtvis vad långvarig smärta är, och på grund av smärtan kan aktiviteterna och mötena med människor inskränkas.
Vad kan en smärtpatient göra gällande belastningen?
- Det är bra att fundera över livssituationen innan smärtan börjar. Om det fanns psykiska sår redan då är det viktigt att fundera över huruvida man fick hjälp för dessa eller om dessa har blivit i skuggan av smärtan.
- Fundera över händelsen som utlöste smärtan. Vilka tankar och känslor väckte denna? En genomgång av detta kan ge distans till den kumulerade belastningen och på detta sätt få en att må bättre.
- Tänk på förloppet, vad hela smärtan har gett upphov till i det egna livet. Om du begrundar detta tillsammans med någon annan så kanske du kan få nya perspektiv på saken som du kanske inte skulle ha gjort när du är ensam med din smärta.
- Effekterna av långvarig smärta på psyket behandlas närmare i följande avsnitt. Det anses vara en viktig del av smärtbehandlingen att kunna identifiera och lindra dessa effekter.
Med tanke på överlevnaden är smärtan en viktig signal som styrs av många olika gener.
Genomet kan påverka uppkomsten av smärtförnimmelsen på många olika sätt till exempel genom respons som olika stimuli (hett, kallt, surhet, mekaniska stimuli) ger upphov till, nervcellernas och smärtregleringssystemets funktion, interaktionen mellan smärta och humör eller funktionen hos en inflammation och immunsystemet.
Utifrån undersökningar som har gjorts med tvillingar vet man att bakgrunden till smärta av typen fibromyalgi till cirka hälften kan förklaras med genomets andel. Man känner dessvärre inte till vilka gener som ger upphov till denna disposition. Man vet också att långvarig smärta och depression delvis har samma genom som ger upphov till disposition.
De smärttillstånd som förändringen i en enda gen ger upphov till är extremt sällsynta. Man har konstaterat att enskilda genmutationer i gener som påverkar nervkonduktionen eller nervtillväxtfaktorns funktion ger upphov till antingen oförmåga att känna smärta eller ett medfött smärttillstånd.
Genomet kan också påverka effekten av vissa smärtstillande medel. Kodeinet är en prokursor, med andra ord måste leverenzymerna omvandla detta till en aktiv substans, dvs. morfin. Cirka 7 procent av finländarna kan effektivt omvandla kodein till morfin och får en effektiv respons på detta. Cirka 2 procent av finländarna kan inte omvandla kodein till morfin, och läkemedlet blir därför verkningslöst för dem. Genetiken i den aktuella enzymen kan fastställas genom ett laboratorieprov.