En trygg genomföring av strålbehandling kräver en lugn och tålmodig attityd av patienten. Under behandlingen är patienten ensam på sitt rum på ett högt behandlingsbord. Patienten får inte röra på sig men kan andas normalt.

Behandlingen varar i några minuter och den genomförs vanligtvis som engångsbehandling. En patient som klarar sig hemma kan gå på strålbehandling hemifrån utan att behöva övernatta på sjukhuset.

Vid yttre strålbehandling produceras joniserande strålning från en källa som omger patienten, ofta med linjäraccelerator. Den mekanism som lindrar smärtan är inte fullständigt känd. Strålbehandlingen förstör tumörceller genom att minska tumören och främjar metastasernas förbening.

Läkaren gör upp strålbehandlingsplanen tillsammans med en sjukhusfysiker. De utnyttjar bilder som tas av patientens cancer med hjälp av datortomografi. Röntgenskötarna deltar i genomförandet av strålbehandlingen.

Behandlingens verkan framträder vanligtvis inom 1–4 veckor och kan vara i 3–12 månader. Om smärtan återkommer kan strålbehandling ges på nytt. En tredjedel av de som får tilläggsbehandling har tydligt nytta av den.

De omedelbara biverkningarna av smärtstrålbehandling är knappa. Patienten kan ha övergående och lindrig trötthet och illamående.

Med radioisotopbehandling är det möjligt att lindra smärta som orsakas av cancerhärdar som spridit sig vidsträckt till skelettet. Patienten ges radioaktivt läkemedel intravenöst (till exempel samarium-153, strontium-89 och radium-223). Läkemedlet söker sig till hela skelettet.

Behandlingens effekt och verkningstid motsvarar en yttre strålbehandling. Effekten kan vara i 3–12 månader. Smärtan lindras vanligtvis långsammare än vid yttre strålbehandling där behandlingens effekt framträder inom 1–4 veckor.

Ett hinder för radioisotopbehandling kan ofta vara patientens benmärgsbelastning från en tidigare cytostatikabehandling, cancerns omfattande spridning till benmärgen eller njursvikt.

Som en biverkning kan antalet blodceller minska. Det beror på en s.k. benmärgsdepression och är övergående. De nyaste radioaktiva läkemedlen, t.ex. radium-223, har klart mindre biverkningar. Strålningens räckvidd hos dem är nämligen kortare än i de äldre läkemedlen.

Radioisotopbehandling kan genomföras polikliniskt.