Far hade Huntingtons sjukdom

Det tidigare lugna pappan blev aggressiv men vägrade att gå till doktorn. Först när han togs in för tvångsvård, fick han en diagnos: Huntingtons sjukdom.

​​”Huntingtons sjukdom bryter ner hjärnan och påverkar rörelsekontroll, minnes-, observations- och beslutsförmåga. Den orsakar också störningar i personligheten och känslolivet. En människa som tidigare varit mycket snäll kan bli väldigt aggressiv och tvärtom. Även ryckiga, oavsiktliga tvångsrörelser, otydligt tal och oroliga extremiteter hör till sjukdomssymtomen. Symtomen varierar individuellt.

Pappas diagnos kom helt oväntat för mig och andra anhöriga. Vi visste att allt inte var bra med pappa, men han gick aldrig med på att gå till doktorn, eftersom han ansåg sig vara helt frisk. Förnekande av sjukdom är i själva verket en egenskap hos den här sjukdomen. Pappa togs in för tvångsvård, eftersom han uppträdde aggressivt. Han var en fara för sig själv och andra. På avdelningen fick han träffa en duktig läkare, som började undersöka saken närmare och inte bara stannade för det mest uppenbara alternativet, en mental störning.

Pappa hade inte fått någon som helst vård innan tvångsvården började. Även om det var ett svårt beslut, var det rätt. Därefter började allt bli klarare. Sjukdomen fick ett namn.

Jag fick all den vård jag behövde för pappa från bashälsovården. Allt hade kanske inte gått så smidigt, om jag inte själv hade varit så medveten och skaffat mig baskunskaper om sjukdomen. Jag var också tvungen att ta reda på om även jag skulle drabbas av samma sjukdom. Men proverna visade att det inte var någon risk för mig. Efter friskförklaringen kände jag ändå att jag blev lämnad ensam, för pappa fick inte längre den hjälp från bashälsovården som han skulle ha behövt.

Fpa har erbjudit pappa fysio- och ergoterapi. Pappa har varit väldigt nöjd, för han hade annars inte kunnat röra sig mer än inomhus. Det är ändå en fördel både för vårdpersonalen och den sjuke att funktionsförmågan bevaras så länge som möjligt.

Pappa led otroligt mycket under en period, när han inte längre kunde röra sig som förut och hans personlighet förändrades. Den tidigare så lugne mannen blev verkligt aggressiv, under en kort tid till och med farlig. För närvarande går det åter åt andra hållet, dvs. han är gladare igen och i själva verket mycket mer positiv än förut. Livet är alltså en berg- och dalbana.

Min far har aldrig haft några stora sociala cirklar. Inte heller nu har han velat träffa andra sjuka. Han betraktar fortfarande sig själv som frisk. Däremot kände jag att jag själv behövde kamratstöd när sjukdomen drabbade familjen. Jag bildade en kamratstödsgrupp på Facebook, och den har fått en hel del medlemmar. Jag tog också kontakt med en patientförening, och deras kamratstödsträffar har gett mig väldigt mycket.

Jag önskar att man lätt kunde ta kontakt med experter på sällsynta sjukdomar. Saker som hör ihop med sällsynta sjukdomar är svåra att leva med och det är svårt att tala om sjukdomen. Man kan känna sig sämre än andra. Då vore det bra om man kunde träffa människor som är lättillgängliga och om tröskeln till att tala om saken och söka hjälp inte vore så hög.

Jag vill säga till alla som har en sällsynt sjukdom, att även om sjukdomen är ett hårt slag borde man komma ihåg att fokusera på de saker som är bra. Fokusera på att leva här och nu och njuta av det du ännu har kvar. Sök dig till människor i samma situation, för det finns ingen som kan hjälpa dig lika bra som en som har upplevt samma känslor som du och därför förstår dig.”

Denna erfarenhetsberättelse ingår i serien "Sällsynta berättelser", som har producerats i samarbete med Harso rf.

​​​​

Föregående sidaNästa sida

 

​​
 

Uppdaterad  25.3.2019 13.32