Förträngning av njurartären

Avainsanat: Njurartärstenos, mid-arotic syndroma. fibromuskulär dysplasi

Njurarna får blodcirkulation från njurartärer (renalartärer) som förgrenar sig från bukaortan. Det går normalt en artär till vardera njuren. Ibland kan artären förgrenas på vägen eller en annan, mindre artär går bredvid. Blodet går ut från njurarna längs njurvenen till nedre hålvenen.

Njurarna har livlig blodcirkulation, i viloläge använder de nästan en fjärdedel av den volym som hjärtat pumpar per minut. För njurarnas funktion är det väsentligt att upprätthålla tillräckligt filtreringstryck i deras inre blodcirkulation. Njurarna reglerar trycket med olika mekanismer och påverkar samtidigt blodtrycket i hela kroppen. Om njurarnas blodcirkulation försvagas, aktiveras regleringsmekanismerna och försöker höja filtreringstrycket. Då kan blodtrycket i hela kroppen öka, ibland till och med kraftigt.
En förträngning i artären som leder blod till njuren försvagar njurens filtreringstryck. Om förträngningen är betydande och långvarig, kan det leda till att njuren förtvinar. Hos barn växer en njure som inte får tillräckligt med blod inte normalt.

Sjukdomsorsaker

Njurartären kan vara trång från födseln eller förträngningen kan hänga ihop med en avvikelse i kärlväggen, s.k. fibromuskulär dysplasi, eller vara en del av ett annat syndrom (bl.a. neurofibromatos länk).

En förträngning i njurartären kan förekomma ensamt eller som en del av en avsmalning av den del av aortan som går under mellangärdet och dess förgreningar (s.k. mid-aortic syndrome). Förhöjt blodtryck hos prepubertala barn beror på en förträngning av njurartären i 10–20 procent av fallen.

Symtombeskrivning

Symtom för förträngning av njurartären är förhöjt blodtryck.
Andra möjliga symtom:

återkommande huvudvärk, synstörningar, krampattacker
avvikelser i blodets salthalt (hypokalemi, alkalos), njurinsufficiens
blodcirkulationsstörning i benen

Behandling

Förhöjt blodtryck är skadligt för blodkärlsväggar, inre organ och hjärnan. Om blodtrycket stiger mycket kan det vara livshotande och kräver omedelbar behandling (s.k. hyperintensiv kris).

Blodtrycket kan sänkas med läkemedel.Det finns typer av läkemedel som reglerar blodtrycket på olika sätt, och de flesta läkemedlen kan användas även på barnpatienter.
Förstahandsbehandlingen av förträngning i njurartären är utvidgning av förträngningsstället, vilket oftast kan göras med kateter i blodkärlet, så man slipper göra en öppen operation. Åtgärden kan behöva upprepas. Efter utvidgningen sjunker blodtrycket i allmänhet och man kan minska på läkemedlet.

Ärftlighet och förekomst i Finland

Njurartärstenos är en mångfaktoriell sjukdom. De orsakas alltså av flera gener och miljöfaktorer i samverkan.

Det finns inga statistiska uppgifter om sjukdomens förekomst i Finland. I internationellt material uppskattas förekomsten på befolkningsnivå vara 3–4 procent. I barnaåldern är förträngningar i njurärter mycket ovanliga.

Diagnosverktyg

Mätning av blodtrycket ska göras noggrant och återkommande. Den mest tillförlitliga undersökningen är dygnsregistrering av blodtrycket, där en liten apparat som man bär med sig registrerar resultatet av mätningar som görs automatiskt varje halvtimme. Metoden lämpar sig för barn över skolåldern – för mindre barn är uppföljning i hemmet med engångsmätningar pålitligare.

Njurarnas struktur och cirkulationsförhållanden avbildas med dopplerundersökning. Blodcirkulationen i njurarna kan avbildas mer noggrant med magnet- eller datortomografiundersökning med kontrastmedel.

Den allra pålitligaste undersökningen är kontrastmedelsavbildning i njurblodkärlen, där en kateter förs in via lårartären till njurartären och kontrastmedel sprutas in för att visa artärens struktur. Kontrastmedlets spridning och därmed blodkärlets uppbyggnad avbildas med genomlysning, varvid eventuella förträngningar blir synliga. Samtidigt kan man mäta artärernas halter av lokala hormoner som reglerar blodtrycket (reniner) och det går också att göra en utvidgning av förträngningsstället.

Njurfunktionen och salt- och surhetsbalansen i kroppen undersöks även med laboratorieprover: renin- och aldosteronhalter i blodet, kreatinin, salt- och surhetsvärden.